”Om jag någonsin fick vara med blev jag alltid vald sist”

Jag bodde i Skåne i drygt 3 år. Jag var supertaggad på att flytta, få börja ny skola och det viktigaste av allt - få nya vänner. Men riktigt så blev det inte.

mars 9, 2021

Jag bodde i Skåne i drygt 3 år. Jag var supertaggad på att flytta, få börja ny skola och det viktigaste av allt – få nya vänner. Men riktigt så blev det inte. Jag märkte snabbt att folk inte direkt gillade mig. Jag blev kallad saker och folk skrattade åt att jag gjorde “fel”. I klassen hade vi personer som många var lite rädda för, som alla följde och tog efter. När jag sa fel svar på vissa frågor högt i klassrummet, så som alla gör ibland, fick personerna som styrde klassen alla andra att börja asgarva åt mig. Bara för att jag svarat fel på en fråga. Samtidigt var det inte lika roligt om andra i klassen gjorde samma sak, utan det var bara mig det var fel på.

På rasterna hängde alla med varandra och verkade ha så kul, men om jag någonsin fick vara med blev jag alltid vald sist. Jag hade inte riktigt några vänner och kände mig väldigt ensam. Jag såg bara hur de andra i klassen umgicks, men det tog tid innan jag alls blev tillfrågad om att få vara en del av gruppen.

Men efter några veckor kom två personer från min klass fram till mig. De frågade om jag ville vara med dem och jag svarade förstås ja. Där fick jag mina första två vänner efter flytten till Skåne. När några börjat närma sig blev det fler som hakade på. Allt eftersom vågade fler ta kontakt med mig och de insåg nog att jag var en härlig person att vara med. Jag var lite rundare än de flesta andra och hade börjat komma in i puberteten, såg lite större ut vilket jag tror var något som ledde till att många hade en förutfattad bild av mig. Men plötsligt lärde fler och fler känna mig och dömde mig inte längre efter mitt utseende.

Efter min erfarenhet av ofrivillig ensamhet har det fått mig att tänka till på hur man ska behandla andra människor. När vi har någon ny i klassen har jag ofta varit ansiktet utåt och sagt hej och frågat om personen vill hänga med mig och mina kompisar. Frågat om de vill följa med hem efter skolan eller hitta på något annat. För att vara ensam är nämligen det värsta som finns, speciellt när du inte kan göra valet själv.

Under lång tid pratade jag aldrig med mina föräldrar om hur det var i skolan. Om mobbningen eller om hur ensam jag var. Jag har alltid känt att jag inte vill göra dem ledsna för min skull. I dag har mina tankar runt detta dock försvunnit, jag vet nu hur viktigt det är för dem att veta hur jag mår och vad som händer i skolan. För det är faktiskt deras jobb, tillsammans med andra vuxna, att se till att vi unga mår så bra som möjligt.

Isabelle Graveleij
Medlem I Friends Barn- och ungdomsråd

Läs fler berättelser