Emelies berättelse

"Jag fick ofta höra hur ful och värdelös jag var"

Berätta hur det var för dig.

Allt började när jag var 6 år. Jag skulle börja förskoleklass. Det var både spänt och nervöst.

Dom första 3 åren var det mest nedsättande kommentarer. Jag fick ofta höra hur ful jag var och hur värdelös jag var. Det utvecklades efter några år till blickar, suckar, utfrysning och vid något enstaka tillfälle fysisk mobbning och ofta trakasserier via telefon. Jag minns en gång när jag hade haft 12-årskalas. Då ringde mina mobbare mig och sjöng ”ja må du leva”, men bytte ut vartannat ord till något hånfullt eller nedsättande.

Men det värsta för mig var när vi skulle dela upp oss parvis eller i grupp, för jag stod alltid sist kvar. Och ingen sa någonsin ”du kan vara med oss”. Och varje gång fick jag en klump i magen. Oftast slutade det med att jag sprang ut gråtandes och gömde mig på skoltoaletten. Det hände mig hela tiden, på lektioner, på idrotten och på mina fritidsaktiviteter. Till slut började jag tro att det var mig det var fel på. Jag skämdes så mycket. Jag vågade inte prata med någon. För jag trodde ju att allt var mitt fel.

När blev det en förändring och vad var det som hände då?

Det som blev vändpunkten för mig var när jag bytte skola inför högstadiet. I stället för att flytta över till den skolan som blir automatiskt, så valde jag en helt annan. Helt fri från mina gamla mobbare blev det som en nystart för mig. Jag hamnade i en så fin klass, fick fantastiska vänner och jag fick för första gången känna mig som en i gänget. Och jag är evigt tacksam för att jag blev insläppt i det kompisgänget.

Hur har mobbningen påverkat dig?

Det psykiska påverkade mig mest. Jag har ett ärr på knät från att jag blev knuffad i en backe, som är 9 år gammalt, men det gör inte mig ledsen längre. Idag går mitt psykiska mående upp och ner. 2017 diagnostiserades jag med depression och posttraumatisk stress, det sistnämnda omvandlades dock nyligen till en ADD diagnos. Och jag tror att det är därför jag var annorlunda, men idag är jag tacksam för den jag är. Jag önskar bara att någon av mina mobbare vågade säga förlåt. Även om det inte gör mig hel, så skulle det betyda så mycket.

Vad skulle du vilja säga till de som läser detta och just nu är utsatta för mobbning?

Våga säga ifrån. Våga prata med någon du litar på. Även om det känns som att allt är mörkt så blir det bättre. Det är aldrig fel på dig. Du är så värdefull och viktig. Jag tror på dig och jag kämpar för dig!

Emelie Andersson

Fler berättelser

Berättelse

"Vissa gånger var jag och mina mobbare vänner, andra gånger kunde dom knappt se mig utan att slänga skit"

– Det eskalerade från vilken ful tröja jag hade till att jag skulle ta livet av mig för att världen skulle bli en bättre plats.

Annie hansson från friends barn och ungdomsråd ler

Berättelse

"En dag ställde jag mig framför klassen och berättade allt"

– Jag förklarade, jag grät, jag gjorde mitt bästa och framförallt berättade jag hur besviken jag var.

Berättelse

"Det jag var med om har satt djupa spår"

– De sakerna som hände under högstadiet påverkar mig fortfarande och kommer antagligen alltid göra det.