"En dag ställde jag mig framför klassen och berättade allt"

När jag gick i femman var jag med om något som jag aldrig kommer vilja vara med om igen. Jag skulle börja en ny klass. Till en början kändes det bra. Jag trodde att alla nya människor kunde bli mina kompisar för resten av livet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Det var då som utfrysningarna och de förutfattade meningarna började.

Det handlade aldrig om att jag var helt ensam. För jag hade mina diamanter till kompisar som alltid stöttade och aldrig lämnade mig. Men varje dag så fick jag höra rykten som spridits om mig bakom min rygg. Till en början tog jag inte åt mig. Jag tror att jag alltid har varit stark. Det är något i mitt inre som säger att det är viktigt. Men sedan blev kommentarerna om mig min vardag. Det handlade om mitt utseende. Det började med att det var skitsnack om hur jobbig, konstig och värdelös jag var. Mig ville absolut ingen hänga med. Folk såg mig som en blandning av blyg och bitchig som inte hade fötterna på jorden. Men när vi hade gått i klassen ett tag och alla lärde känna varandra så gick det istället över till avundsjuka. De insåg att det de tänkte inte stämde. Och istället började de klaga på andra saker. Att det är vidrigt att vara så snäll. Vilket inte alls stämmer, det är ju bara bra att bry sig om andra!

Tiden gick och det kändes som att även fast jag hade mina kompisar så tog allt det negativa över. Jag levde i en sorts bubbla. Det var jag och en annan tjej i klassen som också är trevlig, vi två fick höra något nytt varje dag om hur fel vi var. Och även fast vi aldrig visste vem som hade sagt vad så satte det sig. Någonstans där inne satt det fast. Oavsett om jag ville det eller inte. Vissa dagar tänkte jag att jag skulle behöva bli otrevligare för att bli mer uppskattad. Att jag ens tänkte så! Jag pratade med mina lärare ett antal gånger men det kändes som att de svarade fast de inte lyssnade. Jag var även rädd för att lärarna skulle tycka att jag var töntig när jag sa hur jag kände. Och någonstans visste jag, att även om jag säger till lärarna så kommer det nog ändå inte att bli någon skillnad. Jag tog istället saken i egna händer.

En dag ställde jag mig framför klassen och berättade allt. Jag förklarade, jag grät, jag gjorde mitt bästa och framförallt berättade jag hur besviken jag var. Idag ångrar jag inte att jag stod där som 12-åring och grät. Men jag ångrar kanske att jag inte lät skolan agera, för det är egentligen deras uppgift att visa när det har gått för långt. Jag tror att lärarna fick sig en tankeställare när de såg mig stå där. Efter mitt snack framför klassen så började alla tänka till och vi fick världens goaste stämning sen.

Som lärare på en skola tror jag nog att många ser vilka som mår toppen och vilka som mår mindre bra. Däremot så tror jag att de reagerar på fel sätt. Skolan jobbar på det sättet att de skäller ut barnen och sätter dem på plats som det bästa sättet. Men ett barn som mobbar mår alltid dåligt själv. Då behöver den alltså inte ännu mer skit.

Man kan sätta sig ner istället och prata om saken lugnt och sansat. Gå igenom vad man kan göra istället eller vad man kan säga istället. Låt även eleven få prata med någon kurator eller liknande för att få prata av sig. Man ska absolut få eleven att säga förlåt men jag tror att det är viktigt att först få barnet att inse att det var fel, för då blir det där förlåtet så mycket mer trovärdigt och eleven kommer tänka sig för i framtiden.

Jag tror även att det är viktigt att ge eleverna tid. Det kan man se om man kollar på utredningar som görs på min skola. De tror att en liten vanlig människa ska förändra sitt beteende på en vecka? Jag tror att vi alla fattar att det inte kommer att fungera.

Det hade jag önskat när jag var i den där jobbiga situationen. Att lärarna inte bara lyssnat utan även agerat. Att det hade funnits lärare som inte bara var där för lönen utan även för att de bryr sig om hur barn mår.

Annie Hansson