”Jag hade som mantra att jag när som helst kunde ta livet av mig”

Den smått leende tjejen på bilden, det är jag. Jag var 14 år och bakom leendet så var jag allt annat än glad men jag log ändå. Jag log för att dölja hur jag mådde. Jag trodde att allt var mitt fel, att jag förtjänade att bli mobbad och jag skämdes så mycket över mig själv. Nu är jag trött på att skämmas.

november 18, 2019

Josefin blev mobbad mobbningDen här texten var aldrig tänkt att visas för någon men nu vill jag berätta min historia.

Dels för min egen del men även för att ge en röst åt alla barn som tvingas gå till skolan och genomlida fysisk och psykisk mobbning. Det är aldrig okej att behandla någon illa och det är vi vuxna som måste se till att det inte händer. 

För ett par veckor sedan så var jag med om en grej som gett mig mardrömmar. Det som hände var bara att min klassföreståndare från högstadiet gick in genom entrén på Ica maxi samtidigt som jag. På två sekunder var jag tillbaka hos mitt 14åriga jag. En tid jag mest av allt vill glömma, en tid som ärrat mig för livet. På den tiden var det min vardag att dagligen utstå psykisk mobbing. Jag vet än idag inte hur jag överlevde. Jag hade som mantra att jag när som helst kunde ta livet av mig, jag behövde ju inte finnas imorgon. 

  • Jag vet så jäkla väl hur det känns att sätta sig ner vid ett bord och alla som redan sitter vid det bordet reser på sig och byter bord. 
  • Jag vet så jäkla väl hur det känns att få höra ”skönt att bli av med henne” när jag lämnade en plats. 
  • Jag vet så jäkla väl hur det känns att gå på toaletten och inte veta om några av mina klasskamrater kommer att låsa upp dörren när jag sitter där eller blocket dörren när jag ska ut. 
  • Jag vet så jäkla väl hur det känns att komma till skolan kl. 8 och inga andra i klassen kommer, p.g.a. att läraren tyckte att det var en bra idé att berätta för två elever och be dom sprida vidare att vi hade sovmorgon och inte började förrän efter lunch. 
  • Jag vet så jäkla väl hur det känns att inte ens få ett lite hej under en hel skoldag. 
  • Jag vet så jäkla väl hur det känns att gråta sig själv till sömns var och varannan kväll. 
  • Jag vet hur det känns att alltid gå till skolan med en klump i magen. 

 När jag gick ut 9:an för 13 år sedan så kände jag sådan otrolig lättnad. I bilen hem från skolavslutningen så grät jag av lättnad, det var äntligen över, helvetet var slut.  

Den dagen jag började gymnasiet så såg jag det som min sista chans. Jag var så otrolig rädd den första dagen, tänk om någon visste vem jag var? De första månaderna gick bra, jag fick nya kompisar. En dag när jag var på stan med mina kompisar, ser jag killen, som var högsta hönset på högstadiet, komma gående med ett gäng för mig helt okända killar. När han får syn på mig så stannar hanpekar på mig och säger något till sina polare, varpå hela gänget kollar på mig och brister ut i gapskratt. Jag försökte låtsas som ingenting men inom mig gick något sönder 

När jag mötte min gamla klassföreståndare där på Ica maxi så skulle jag egentligen bara vilja gå fram till henne och fråga hur hon tänkte, hur hon kunde tycka att det var okej att låta mig fara så illa. Jag skulle vilja berätta för henne vad mobbingen har gjort med mig, hur det har fått mig att hata mig själv, hur det har fått mig att inte vilja leva, hur det har fått mig att svälta mig själv till grad att jag blev allvarligt sjuk i anorexia och hur jag än idag lider av det jag gick igenom.

Men istället för att konfrontera henne så gjorde jag allt för att undvika henneFör innerst inne är jag fortfarande den där osäkra och rädda 14åriga tjejen som inte tycker att hon är värd mer än gruset under skorna.  

Jag önskar att alla kunde förstå vad mobbning gör med en människa. Inget barn ska behöva gå till skolan med en klump i magen. 

 

Tillbaka till berättelserna