Tindras berättelse

"Vissa gånger var jag och mina mobbare vänner, andra gånger kunde dom knappt se mig utan att slänga skit"

Start Kunskapsbanken Föräldrar och närstående Alla berättelser ”Vissa gånger var jag och mina mobbare vänner, andra gånger kunde dom knappt se mig utan att slänga skit”

Berätta hur det var för dig.

Jag har blivit mobbad under en längre period. Mitt liv vändes upp och ner. Men min mobbning gick i perioder. Vissa gånger var jag och mina mobbare vänner, andra gånger kunde dom knappt se mig utan att slänga skit.

Jag blev mobbad i skolan. Man kan inte sätta exakta datum men ungefär från 6:an till 8:an.

Jag var mobbad både fysiskt och mentalt. Jag fick vissa gånger slag på mig. Ibland spottade folk på mig. Under en period blev jag inlåst på toaletten. Det sjukaste var ändå när jag slutade gå till matsalen i 7:an och 8:an för att jag fick mat kastat på mig. Men kommentarerna var jobbigast. Att höra hur dålig jag var. Vad jag än gjorde var jag inte bra nog. Det eskalerade från vilken ful tröja jag hade till att jag skulle ta livet av mig för att världen skulle bli en bättre plats. Jag fick höra om hur tjock jag var och folk kallade mig könsord.

Jag har alltid stått för det jag säger och ber om ursäkt om jag kränker någon. Men under den perioden blev jag någon annan. Jag slutade vara ute bland dom andra eleverna. För var jag än var fick jag skit. Jag visste att om jag går igenom klassrumsdörren så är det första jag kommer få höra hur dålig jag är.

Jag har även sett andra bli mobbade. För mig har det varit en ren självklarhet att man säger ”sluta det här är inte okej”. Men jag har ganska mycket skinn på näsan och tål en hel del. Men när jag märkte att ingen sa ifrån när jag blev mobbad så slutade jag också. För när jag sa ifrån började mobbarna på mig. Jag krävde inte att mina klasskompisar skulle skälla ut dom, men jag vilja att i alla fall någon frågade hur jag mådde efter att jag blivit misshandlad.

När blev det en förändring och vad var det som hände då?

Förändring hände för mig när mina föräldrar hade krävt att två killar skulle flyttas från min klass i slutet av 8:an. Jag hade redan bytt klass från 6:an till 7:an. Men det hjälpte inte. Min bästa vän blev satt i en annan klass så nu hade jag ingen. Hon var min trygga punkt i skolan.

Vi hade redan pratat med rektorn flertaliga gånger men inget hände. Hon sa att det var normalt att man fick stå ut med lite skit. Så mina föräldrar gick till rektorns chef. Hon gjorde inget stort heller. Så dom gick snäppet högre. Och hon lyssnade på mig och flyttade omedelbart killarna. Och då började lugnet för min del. Jag fick äntligen vara ifred. Jag började trivas i min klass. Såklart allt inte la sig på en gång. Jag fick fortfarande höra i korridorerna från andra klasser hur dålig jag var med mera. Och jag satt fortfarande i möte nästan varje vecka för att inte något skulle börja igen. Men jag började äntligen få tillbaka mitt liv.

Men bara för att jag inte blev mobbad betyder inte det att allt var över. Det var nu som jag fick börja jobba med mig själv. Jag mådde extremt dåligt. Under en tid i 8:an kunde jag inte gå i skolan. Jag orkade inte. Och det är klart att om du får skit på dig varje dag så börjar du må dåligt. Mina föräldrar fick varningar om att dom skulle se till att jag åt.

Hur har mobbningen påverkat dig?

Min mobbning har påverkat den jag är idag. Jag mår fortfarande inte helt bra. Jag har fortfarande grov ångest över att gå i korridorer. Vissa saker kan inte jag göra, som att gå på fester där jag vet att mina mobbare kommer vara. Men framför allt att inte kunna lita på folk eftersom dom flesta människor har svikit mig. Jag är även en stor övertänkare.

Men jag har även fått en hel del positiva saker. Jag förstår människor lättare. Eftersom jag har varit på botten så länge så kan jag sätta mig in i andra människor. Jag säger även ifrån nu om jag ser mobbning. För ingen ska gå igenom det jag gick igenom.

Jag går i 9:an och har försökt klara ut alla sår från mobbningen själv. Men det går inte. Det är för djupt. Så jag ska börja hos en psykolog.

Vad skulle du vilja säga till de som läser detta och just nu är utsatta för mobbning?

TRO PÅ DIG SJÄLV! Vad någon än säger så tro på dig själv. Ge aldrig upp hoppet. Du är så underbar som människa. Låt ingen trycka ner dig för att du är dig själv. Du har rätt till att få vara dig själv.

Var stark! Du kommer orka. Jag tror på dig och jag kommer alltid tro på dig. Och vi som har gått igenom mobbning, det är vi som vinner. Så vill jag i alla fall se på det. Och jag hoppas du också kommer se på det så.

Och om du ser någon bli mobbad, fråga i alla fall hur den personen mår. Det kommer rädda så mångas dagar. Ingen kräver av dig att ställa dig upp och skrika på någon men fråga människor runt dig hur dom mår. Tillsammans kan vi få så många människor att må bra!

Om du mår dåligt, prata om det. Det finns alltid någon vuxen som kan lyssna och ge dig hjälp. Om inte föräldrar, så någon på skolan. Och glöm inte, jag tror på dig!

Tindra Hesthagen

Fler berättelser

porträtt av Isabelle Graveleij som är medlem i friends barn- och ungdomsråd

Berättelse

”Om jag någonsin fick vara med blev jag alltid vald sist”

– Efter min erfarenhet av ofrivillig ensamhet har det fått mig att tänka till på hur man ska behandla andra människor.

Berättelse

"Det jag var med om har satt djupa spår"

– De sakerna som hände under högstadiet påverkar mig fortfarande och kommer antagligen alltid göra det.

Berättelse

Marlenes berättelse

– Att varje dag behöva lämna sitt barn på en plats där hon var ledsen och blev utsatt var oerhört jobbigt.