Föräldern Anna-Lenas berättelse

"Det som var räddningen var att han berättade för mig"

– Det började redan på lågstadiet typ 2015, när min son var 8 år. Han är liten i växten och blev retad för att han var kort bland annat. Ibland var det en tjej som retades och tyckte han var jobbig och ibland var det killar som sa massa fula ord, tittade i rumpan när han skulle duscha på idrotten med mera. Senare på mellanstadiet blev det flera killar i klassen som sa elaka saker, men de hotade även att dränka honom och snömula honom. Ibland gömde de hans kläder i omklädningsrummet eller sa att de skulle kasta ner honom i en avloppsbrunn. Han blev även slagen med en läderrem och inknuffad i skåp, men mest var det verbalt elaka saker.

Det kändes jättetråkigt att nästan varje dag höra dessa berättelser. Jag skrev ner och berättade det för hans lärare, så de kunde ta det med den det gällde. Jag skrev även senare allmänt om situationen på klassens Facebook-sida och bad föräldrarna att prata med sina barn. Flera hörde av sig och var ledsna att det pågick i klassen.

Det som var räddningen var att han berättade för mig, och att jag tog tag i det, även om han var rädd att det skulle bli värre om lärarna fick veta. Lärarna sa att de jobbade med det men vi såg ingen förändring under många år. Men det är viktigt att inte ge upp.

När blev det en förändring och vad var det som hände då?

I klass 8 tror jag det blev bättre då han blivit längre och blev inte lika rädd för de som var större i klassen. Lärarna satt också och pratade med honom på lunchen bland annat, så han blev inte lika utsatt.

Hur har mobbningen påverkat dig och ditt barn?

Han mår bra idag tack vare att jag som mamma har lyssnat, stått upp, skickat mail till lärare, trott på honom och peppat honom. Han har vuxit som människa och tror och vet att det inte är något fel på honom. Dessutom har han vuxit mycket på längden och känner sig inte lika liten och rädd/hotad av de stora killarna. Jag är glad att jag stod kvar och inte gav upp, men det var otroligt jobbigt och jag mådde dåligt av att veta att det var tungt för sonen att vara i skolan. Han såg fram emot lov eller att vara hemma och vara sjuk.

Vad skulle du vilja säga till andra föräldrar som är i en liknande situation?

Stå på er, fråga barnet, ring, maila, träffa lärare och kräv möte med rektor. Du har rätt som förälder att kräva att skolan gör mer och att barnet ska må bra i skolan eftersom det är skolplikt. Det är svårt och väldigt påfrestande att hålla koll, fråga och tjata, men ”skam den som ger sig” brukar man ju säga. Det är mycket värt att stå upp för sitt barn och kämpa och förstå att det inte är pinsamt att sitt barn mobbas.

Anna-Lena Olsson

Fler berättelser

Noah Mensah, medlem i Friends barn- och ungdomsråd

Berättelse

"Föräldrarna i klassen tyckte jag hade fel hudfärg"

– Jag kände att det inte fanns någon plats för min hudfärg i klassrummet.

Skolfoto på Lotta från tiden hon blev utsatt för mobbning

Berättelse

"Alla på skolan visste vad som pågick"

– Jag minns allt ni sa till mig och allt som ni utsatte mig för. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.

Bild på Ewa från skoltiden

Berättelse

"Känslan av att inte duga fanns alltid med mig"

– Min historia började redan på förskolan och har fortsatt upp i vuxen ålder.