Guide

Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Vuxna inom barn- och ungdomsverksamhet ska alltid agera och se till att kränkningar och mobbning bland barn och unga direkt får ett slut. Här går vi igenom steg för steg hur det åtgärdande arbetet kan genomföras.

Start Kunskapsbanken Barn- och ungdomsledare Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Agera alltid när någon är utsatt för kränkningar inom barn- och ungdomsverksamhet

All barn- och ungdomsverksamhet ska arbeta utifrån barnkonventionen, som sedan några år tillbaka är lag i Sverige. Även om föreningar, religiösa samfund och fritidsgårdar inte har samma skyldighet att motverka och åtgärda mobbning och kränkningar som förskolan och skolan har enligt skollagen, så ska vuxna inom barn- och ungdomsverksamhet alltid agera och se till att kränkningar och mobbning upphör direkt. Om en kränkning uppstår så ska ni, i enlighet med barnkonventionen, ha fokus på barnets bästa.

Friends rekommendation är att ni tar reda på mer om situationen, analyserar orsaker och tar fram åtgärder för att kränkningarna ska upphöra. Det är också bra om ni löpande dokumenterar varje mobbnings- och kränkningssituation, samt alltid följer upp åtgärderna och gör justeringar vid behov. Ni ska också bedöma om något bör anmälas till socialtjänsten eller polisen.

Åtgärdande handlingsplan mot kränkningar

Agera direkt! Om du får kännedom om att ett barn eller en ungdom i er verksamhet känner sig utsatt bör du som ledare så fort som möjligt utreda vad som har hänt.

Här får du tips på ett lämpligt tillvägagångssätt när något händer:

Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Ingrip

Om du bevittnar en kränkning är det viktigt att du markerar att du har sett vad som hände och att du inte accepterar det. Detta behöver alla vuxna i verksamheten göra tillsammans. Du behöver agera oavsett om du bevittnar kränkningar som sker mellan barn, mellan ledarkollegor eller mellan ledare och barn. Att alltid agera, är ett gemensamt ansvar som alla vuxna inom barn- och ungdomsverksamhet delar.

När barnet är utsatt i en annan verksamhet

Får du reda på att ett barn eller en ungdom inom din verksamhet är utsatt för kränkningar eller mobbning i exempelvis skolan, bör du berätta detta för barnets föräldrar. Informera barnet om att du kommer berätta för hens föräldrar. Även om du inte behöver rapportera, utreda och åtgärda när kränkningarna och mobbningen sker i en annan verksamhet, så kan du ta del av samtalstipsen under Steg 3. Utred i denna guide.

Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Rapportera och dokumentera

Det behöver finnas en tydlig och lättillgänglig rutin för hur en händelse ska rapporteras. Denna rutin bör vara implementerad i verksamheten, så att alla vet hur den ska användas, då det annars kan påverka sannolikheten att rapportera. Har det skett en kränkning behöver du lyfta det med övriga ledare och ansvariga för verksamheten. Om det är en vuxen i verksamheten som kränkt ett barn eller en ungdom ska du kontakta ansvariga för verksamheten. Det är bra att i ett tidigt skede involvera berörda föräldrar.

Dokumentera redan från början de händelser som inträffat, från ert första samtal med de inblandade, och hur ni går vidare med ärendet. Dokumentationen är ett stöd för er när ni kontaktar föräldrar till de inblandade eller om ärendet leder till vidare utredning.

Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Utred

Samla information och kartlägg vad som har hänt genom samtal med de inblandade. Du kan också prata med vuxna som kan ha information om det som har inträffat, till exempel andra ledare, eller föräldrar. Vi rekommenderar att ansvarig ledare för det utsatta barnet håller i utredningen. Detta bör ske i samråd med ansvariga för verksamheten. Håll först individuella samtal med den som har blivit utsatt, sedan med den som har utsatt. Vid behov kan även andra barn och unga vara en resurs i utredningen. Om det finns vuxna i verksamheten med erfarenhet av, och kompetens för, att leda svåra samtal, är det bra att använda dem i dessa situationer.

Många barn och unga som har utsatts för kränkningar har ofta känslor av skam och maktlöshet, vilket kan göra att de har svårt att berätta om sina upplevelser och känna tillit till vuxnas förmåga att komma till rätta med problemet.

När du pratar med den eller de som har utsatt, tänk på att skilja på person och handling. Det är handlingarna som är felaktiga och behöver förändras. Om barnen blir skuld- och skambelagda lär de sig antagligen inte hur de ska agera när en liknande situation uppstår.

Tänk på följande när du har samtal med barn och unga:

Skapa trygghet

När ni ska ha utredande samtal med utsatta barn är det viktigt att få barnet att känna sig trygg. Håll enskilda samtal med de inblandade barnen. Undvik situationer där den som är utsatt upplever att ord står mot ord, och att hen måste argumentera för att hen verkligen har blivit utsatt.

Lyssna

Utredande samtal handlar om att låta barnet ge sin version av det som har hänt. Utgå från händelseförloppet och försök att hålla samtalet så konkret som möjligt.

Ställ frågor

Använd öppna frågor i samtalet, för att få en så omfattande och rättvis bild som möjligt av det som har hänt. Öppna frågor börjar med när, vem, hur, vad och var. Här är några exempel:

  • Berätta vad som hände.
  • Vad hände sen?
  • Hur blev det för dig då?
  • Vad hände innan situationen blev kränkande?
  • Vilka var inblandade? Vilka såg vad som hände?

För att underlätta för barn att berätta sin historia med egna ord så är det viktigt att ställa frågor som öppnar upp för ett berättande, till exempel:

  • Beskriv vad som hände från början?
  • Berätta gärna vad som gjorde att du kände dig kränkt, det vill säga ledsen, sårad och mindre värd?

Fråga också barnet vad hen behöver för stöd för att liknande saker inte ska hända igen.

Ta inte över

Det är viktigt att låta barnet prata till punkt. Undvik att, som vuxen, komma med egna förslag och lösningar. Det här samtalet handlar om barnets upplevelse, men vi vuxna kan ibland tendera att ”ta över” i samtal med barn. Det innebär en risk för att barnet sluter sig och inte vill berätta mer. När barnet har berättat klart är det bra om du återberättar vad hen har sagt, så att både du och barnet kan vara säkra på att du har förstått och inte missat något.

Berätta om fortsättningen

Innan ni avslutar samtalet bör du informera om hur det fortsatta arbetet ser ut, och vilka åtgärder som är inplanerade. Berätta att ni kommer att kontakta de inblandade barnens föräldrar för att berätta vad som har hänt. Följ upp hur de inblandade barnen mår nästa gång ni ses. Berätta gärna för barnen att ni kommer att göra det.

Om det uppkommer information om barnets situation som leder till oro, behöver du som ledare fundera på om andra myndigheter behöver kopplas in.

Som ledare är det inget lagkrav att du ska göra en orosanmälan, till skillnad från om du exempelvis arbetar på en skola. Men om det finns oro för ett barns välmående eller välbefinnande bör du göra en orosanmälan till socialtjänsten.

Att anmäla sin oro för ett barn är ett sätt att ta ansvar för barnet, och uppmärksamma socialtjänsten på situationen. Som anmälare behöver du inte vara säker på att barnet far illa, det räcker att du misstänker det. Det är socialtjänsten som ska utreda barnets situation, och bedöma om barnet behöver det skydd eller stöd som de förfogar över.

Om någon vuxen i verksamheten tror att ett barn blivit utsatt för ett brott, eller om du blivit vittne till något brottsligt ska ni kontakta polisen. Dokumentera om möjligt vad som har hänt.

Ansvariga för verksamheten bör stötta ledare med rutiner för hur kontakt med myndigheter bör göras. Det kan ibland vara svåra avgöranden och om den enskilde ledaren får stöd och tydlighet i dessa processer underlättar det svåra situationer.

Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Analysera orsakerna

Nu bör ledaren eller ansvarig utredare analysera situationen. Gör en analys för att undvika att åtgärderna sätts in mot symptomen i stället för mot orsakerna.

Analysen bör ske utifrån olika perspektiv

  • Varför har situationen uppstått?
  • Är det orsaker hos individer eller i gruppen?
  • Finns det normer och attityder i gruppen som kan påverka att situationen har uppkommit?
  • Ställer ni rimliga krav på barn och unga?
  • Finns det liknande fall i verksamheten? Hur har ni i så fall agerat i dessa fall?
  • Kan ni se något mönster?

Det som framkommer i analysen kan vara viktig information för föreningens trygghetsarbete. Många gånger kan det upptäckas mönster som inte bara finns i detta specifika ärende, utan även på grupp- och organisationsnivå.

Analysen kan även väcka funderingar som behöver fångas upp av ansvariga i föreningen. Vilka händelser bör utredas, och vilka är utagerade genom en tillsägelse? Fundera över var gränsen går kring kränkningar i er förening. Diskutera om alla vuxna har samma syn på detta. Om inte, hur påverkar det ert arbete?

Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Åtgärda

Nu gör ledaren, eller ansvarig utredare, en bedömning av lämpliga åtgärder. Det ska göras utifrån steg 3 och 4 – utredningen och analysen. Vilken insats som är lämpligast beror på den enskilda situationen. Det är olämpligt att ha samma insats för alla former av kränkningar. Friends rekommenderar att insatserna delas upp i akuta och långsiktiga insatser – åtgärder som omedelbart stöttar den som utsatts och åtgärder som förebygger liknande situationer.

Hitta gemensamma lösningar

Undvik att skuldbelägga någon individ, försök i stället att hitta gemensamma lösningar för framtiden. Barn och unga är kloka och kan, genom att vara delaktiga i åtgärderna, själva hitta lösningar eller ge förslag. Det kan handla om samtal, göra en gruppstärkande övning, skapa trygghetsregler i gruppen, ändra era rutiner och så vidare.

Involvera föräldrarna

Kontakta berörda föräldrar i ett tidigt skede. Se föräldrar som en resurs i arbetet mot kränkningar. Försök att ha ett förebyggande samverkansarbete med föräldrar i gruppen, så att det vid akuta situationer blir enklare att ta kontakt.

Ta ställning till vilka föräldrar som ska involveras beroende på vilken situation det gäller. Ibland krävs det endast att föräldrar till de som är direkt inblandade blir involverade. Vid andra tillfällen är det relevant att lyfta problemet med alla föräldrar i gruppen för att en förändring ska komma till stånd.

Ibland är det svårt att se att ens eget barn är inblandat i en mobbningssituation. Vanliga reaktioner hos föräldrar vid kontakt i akuta ärenden är skam och skuld, försvar och ilska. Att känslor uppstår i akuta ärenden är helt naturligt, speciellt när det rör våra barn, så bekräfta känslor genom att exempelvis säga “jag hör att du är arg, det är helt okej” eller “jag ser att du är ledsen, jag förstår att du är det och att detta känns jobbigt”. Oroliga, arga och förvirrade föräldrar har ofta ett behov av att få prata av sig, så lyssna på vad föräldern har att säga. Föräldern kan också ha ett behov av att få information, så var så transparent du kan. Berätta det du vet och det du känner till om situationen, utan att berätta om andra barn. Transparens är viktigt för att skapa tillit och att få med sig föräldern kan i en sådan här situation vara avgörande.

Tips på frågor att ställa i samtal med föräldrar:

  • Vad kan jag göra för dig och ditt barn? På vilket sätt kan jag hjälpa till?
  • Vad kan vi göra tillsammans för att hjälpa ditt barn?
  • Du känner ditt barn bäst, vad tror du att hen behöver just nu?
  • Berätta det du känner till om den här situationen? Vad har ditt barn berättat för dig?

Fundera över

  • Hur hanterar vi i verksamheten detta på bästa sätt?
  • Vem ska ansvara för de skapade åtgärderna?
  • Vem ska praktiskt genomföra åtgärderna?

Vad gör jag när ett barn eller en ungdom är utsatt inom barn- och ungdomsverksamhet?

Följ upp

När den mest akuta fasen är förbi är det klokt att utvärdera både hantering och effekt. Här är förslag på utvärderingsfrågor:

  • Fick vi det önskade resultatet?
  • Stoppade vi kränkningarna?
  • Hur mår alla inblandade idag?
  • Behöver andra åtgärder vidtas för att säkerställa att det inte sker igen?
  • Vilka nya kunskaper har vi fått av det här ärendet?
  • Finns det behov av nya insatser utöver det vi har gjort?

Bedöm eventuellt behov av nya insatser

Om insatserna inte gett önskvärt resultat – hur ser plan B ut? Gör en övergripande analys – finns det strukturella problem bakom incidenten, som fortfarande finns kvar? Hur kan vi förebygga, så att samma sak inte inträffar igen?