"Någonstans på vägen orkade jag inse att ingenting var mitt fel"

Berätta hur det var för dig.

I låg- och mellanstadiet retade man mig ofta för mina tänder och detta gjorde att jag idag aldrig ler på bild. Människor tvingade mig att vara en slags medlingsperson mellan folk, alltså säga elaka saker till en person som en annan person tyckte. Detta var jag tvingad till att göra, annars fick jag inte vara med i gänget. Oftast gjorde jag det inte för jag visste att det var fel, men då blev jag utstött och det var jobbigt men också pinsamt. Ibland ställde jag upp och gjorde det jag blev tillsagd för att få vara en del av gänget, men då mådde jag inte bra själv istället för jag visste att det jag gjorde var dumt.

I högstadiet, ungefär när jag gick i åttan, började mobbningen. Jag bytte umgängeskrets redan när jag började högstadiet, i sjuan, för att jag inte ville behöva befinna mig i situationer som ovan. Men i åttan-nian började det igen. Kommentarer som ”ingen får vara närmre henne än 10 meter” hörde man i korridoren. Den så kallade 10-meters regeln hade startats mot mig. Jag blev en gång i nian jagad in i ett grupprum där elaka ord kastades mot mig, såsom att jag var en hora, dum i huvudet, att jag var ful, och så vidare. Lärarna stod bredvid och de sa ingenting, de lät mig sitta där intryckt i hörnet, gråtandes och rädd utan att någon agerade. Mitt förtroende till de vuxna sjönk då enormt. Efter ungefär 1,5 år var det äntligen dags för gymnasiet. Att jag började gymnasiet där jag bodde, är idag det beslut jag ångrar mest i hela mitt liv. För när jag trodde att allt skulle bli bättre, blev det hundra gånger sämre.

På den första gymnasiefesten jag var på, som jag sett fram emot, hörde jag kommentaren ”det luktar hora” direkt när jag kom in i ett rum där mobbarna befann sig. (Att tillägga är också att denna grupp var 6-7 personer och jag var ensam). Jag hade så länge sett fram emot festen och gymnasiet. Men mitt hjärta brast där och då, för jag var fortfarande den oomtyckta som människor tog sig friheten att klanka ner på. Många såg allt som pågick, men ingen gjorde något. Alla har ett ansvar, du är delaktig även om du bara står där tyst bredvid, för du gör heller ingenting för att det ska avslutas.

När blev det en förändring och vad var det som hände då?

Egentligen skedde aldrig någon förändring förrän jag tog studenten. Däremot höll jag ett tal till mina mobbare i slutet av gymnasiet. Jag gick hela gymnasiet i samma klass som de som mobbade mig. Vi läste en kurs som hette ”kommunikation” och där skulle vi sista terminen hålla olika former av tal enskilt. Ett tal vi skulle skriva var ett hyllningstal. De flesta skrev hyllningstal till en idol eller familjemedlem medan jag såg min chans att stå upp för mig själv och visa mig sårbar men ändå stark, jag valde att skriva ett hyllningstal till mig själv. Jag skrev ett tal där jag hänvisade till olika hemsidor som gav definitioner på mobbning och vad som räknas som mobbning. Därefter beskrev jag händelser som jag varit utsatt för och hur de fått mig att känna, ungefär så som jag beskrivit mobbningen ovan. Jag stod inför hela klassen och framförde detta. Tyvärr var inte alla mobbare på plats när detta genomfördes men jag var glad ändå. Glad kanske är fel ord, men jag var stolt. Att hålla talet var inte lätt, jag fick ta en paus flera gånger då jag började gråta, men jag slutförde det med huvudet högt. Jag såg också att många satt berörda när de lyssnade (övriga klasskamrater som inte var elaka mot mig), vilket gjorde mig glad.

Hur har mobbningen påverkat dig?

För tillfället mår jag bra. Däremot påverkar mobbningen mig otroligt mycket idag. Jag känner mig obekväm med att träffa nya människor, vilket är något jag tidigare älskat då jag som person är väldigt social. Jag är rädd för att träffa nya personer då jag upplever en stress inom mig där jag inbillar mig att det kommer att bli som sist, att jag blir ett mobboffer och sitter inträngd i ett hörn. Jag tror inte att mitt psyke klarar att gå igenom det jag tidigare gått igenom, en gång till. Därför är jag otroligt vaksam och rädd när nya människor tar kontakt med mig. Jag får alltid tankar som ”vad är denna människa ute efter nu? Vad vill hen ha av mig?” och så vidare. Jag undrar direkt varför personen söker sig till mig, om jag ser ut att vara ett enkelt offer eller vad det nu kan vara. Innerst inne vet jag att jag är en person värd att älska men det sitter så djupt rotat i mig att något är fel på mig och att ingen vill vara min vän på riktigt. Utan jag tror att människor vill komma mig nära för att sedan trampa på mig.

Trots att jag inte längre mår jättedåligt av det som hänt mig så återkommer alltid en depression och ångest hos mig. Jag har vid flertalet gånger behövt uppsöka psykolog för att starta en samtalsbehandling då jag har så många saker från skolgången som jag inte riktigt bearbetat. Idag äter jag antidepressiva och försöker att hela tiden påminna mig om att jag är värdefull och att jag faktiskt är älskvärd.

Mitt hjärta går sönder för mitt yngre jag och jag gråter när jag läser sidorna som jag skrev i gymnasiet och presenterade som ett hyllningstal till mig själv. Inte för att jag mår dåligt över det nu, men för att jag kommer ihåg känslorna så väl som jag hade där och då. Hur jag kände att tårarna droppade ner på tangentbordet när jag skrev. Hur jag försökte spela cool genom att få det att framstå som att det inte var en big deal att framföra detta, medan jag innerst inne kände att jag höll på att spy. Men någonstans var jag tvungen att göra det, att stå upp för mig själv och att jag i efterhand kan känna att jag försökte göra något åt situationen, när skolsystemet svek mig och många andra i samma situation. Vi fick inte alltid det stöd som vi önskade.

Vad skulle du vilja säga till de som läser detta och just nu är utsatta för mobbning?

Jag är så glad att jag nu utbildar mig till förskollärare och får vara med och forma barnen i tidig ålder för att försöka få dem att aldrig orsaka någon annan människa den smärta jag kände när jag skrev detta tal, som jag nämnt ovan, i panik och som ett rop på hjälp. Ibland är jag så stolt över mig själv som är där jag är idag, för ibland var det inte helt självklart att jag skulle komma såhär långt. Men någonstans på vägen orkade jag inse att ingenting var mitt fel, och det är det som är så viktigt för oss vuxna att nu förmedla till de yngre; inget är någonsin fel på offret, du gör så gott du kan och vi finns här för att hjälpa dig, du ska inte behöva gå igenom något sånt här på egen hand.

Avslutningsvis vill jag bara säga att denna vackra utsida, det varma hjärtat och det vackra leendet man föds med kan bli bortsuddat och det krävs inte mycket för att det ska ske. Till alla mobbare där ute i världen säger jag nu; sluta upp med ert beteende och se er själva stå där i mitten. Se dig själv behöva gå med en klump i magen till skolan varje dag, se dig själv som den som inte vågar berätta för sina föräldrar för att man tror att mobbarna har rätt om att man är värdelös.

Andrea Modén