Mayas berättelse
”Vuxna på skolan respekterade inte mig när jag sa att mobbningen fortsatte”
När jag var utsatt för mobbning var det kanske till synes som många andra situationer när någon blir verbalt mobbad. Den största skillnaden med min mobbningssituation var att vuxna var ständigt närvarande. Jag har nämligen ett rörelsehinder och under perioden som mobbningen pågick, så gick jag i en klass med barn som hade olika typer av funktionsvariationer, vilket innebar att vi ständigt hade assistenter omkring oss. Problemet för mig var att de vuxna valde att inte se. Vissa gånger agerade de men tyckte oftast att det var enklare att se det som att jag provocerat fram en reaktion hos min mobbare. Då fanns det något konkret som jag kunde göra. Assistenterna ville få dessa situationer att se ut som bråk, trots att det varje tillfälle skedde oprovocerat.
Hemma blev jag uppmuntrad att berätta om vad som hände i skolan för att skolpersonal är skyldiga att agera om någon elev blir utsatt för mobbning. Det slutade med att jag rapporterade varje händelse till skolan. I skolan skulle ett formulär fyllas i tillsammans med mentor så det resulterade i att jag använde en stor del av rasterna till att fylla i formulär. Dessa formulär samlades på hög och först hände inget. När jag fortsatte med att ge exempel efter exempel, började de prata med mig om mobbningstrappan och andra verktyg som används när någon utsätts för mobbning. Äntligen trodde jag att något skulle hända. Men det slutade med att samma åtgärd gjordes om och om igen. De pratade med min mobbare och sa att det inte var okej att bete sig på det här viset. Det var svårt för mig att förstå att de arbetade utifrån en mobbningstrappa eftersom samtalen med hen inte gjorde någon skillnad.
Vuxna på skolan respekterade inte mig när jag sa att det inte blev någon skillnad och att mobbningen fortsatte. Eftersom inget hände, tog min mamma kontakt med skolan. Då blev även rektorn inkopplad men det blev ingen skillnad – allting gick ändå lika långsamt som det gjort förut. Till slut bestämde skolledningen att de skulle ordna ett möte med föräldrarna och rektorn men med tanke på hur lite som hänt sedan jag berättat att jag var mobbad, kom vi fram till att det var enklare att byta skola.
Det var först då jag bytte skola som jag började uppleva en riktig skillnad – att få komma till en skola där personalen var villiga att agera på elevernas upplevelse av sin situation. Om någon for illa visste jag att de skulle göra något och inte bara få det att se ut som om de gjorde något när de i själva verket samlade formulär på hög. Dessutom behövde inget ha hänt för att man skulle vara medveten om hur värdegrunden fungerade och vad man kunde göra om man blev utsatt för mobbning.
