Agnes berättelse
"I den nya skolan kändes allt så rätt"
Under mina tio år i grundskolan var det sällan jag inte kände av den där klumpen i min mage som växte sig större för varje dag som gick. Så fort jag kom hem bröt jag ihop, varje dag, i tio år. Tårarna rann och jag kände mig så misslyckad, som om allt det de sa till mig stämde. Jag hade fula kläder, jag hade fula ögonbryn, jag var ful, jag var tjock, jag gjorde aldrig någonting bra, jag passade inte in någonstans och jag var sämst.
Det fanns till slut ingen annan sanning än den jag fått höra och känna. Trots att min familj försökte stötta mig och säga till mig att det inte var sant så var det så stora kontraster från vad jag kände och därför blev jag bara arg på dem istället och trodde att de ljög för mig. Jag kände mig så ensam, som om ingen förstod mig. Jag var så trött på spelet mellan tjejerna i klassen, ibland fick jag vara med medan nästa dag så fort jag kom så gick de bara därifrån, eller så fort jag sa något så bara slutade de lyssna och bytte samtalsämne.
Blickarna de gav, orden de sa och sättet de stängde mig ute på gjorde så ont. Gruppchattarna som jag visste om men inte fick vara med i, tjejkvällarna och festerna de hade som jag inte blev bjuden till, men som de ändå skulle de prata om i skolan, så att jag fick veta vad jag missat. Sättet de hela tiden förminskade mig på gjorde att jag inte kände mig värd någonting. Jag slutade äta för jag kände mig inte värd att få mat i mig. Allt jag ville var att dö för jag kände mig inte värd att leva. Jag mådde så extremt dåligt och detta enbart på grund av den psykiska mobbningen som pågått under hela grundskolan.
Tillslut klarade jag inte mer och blev inlagd och sjukskriven p.g.a. min ätstörning. Det var den enda utvägen för mig, att bli sjukskriven. Detta var i nian och jag gick aldrig tillbaka till skolan efter detta utan började istället på ett gymnasium en bit ifrån staden jag vuxit upp i, där jag kunde börja om på nytt. Tyvärr såg jag tendenser till mobbning i denna skola också, men mot min kompis istället. Det jag gjorde då var att jag ställde mig upp på en lektion och skällde ut hela klassen och bytte sedan skola för jag ville inte gå i en klass där det fanns mobbare. I den nya skolan känns allt så rätt och det är ett sådant bra klimat i klassen med bra lärare som så fort det blir lite tjafsigt tar upp det och reder ut det direkt, innan det hinner bli någonting större. Det är så högt i tak i min nuvarande klass, att vi vågar säga vad vi tycker och tänker utan att det ska bli bråk, och vi bjuder in varandra när det är någon som är utanför vilket jag är jätteglad för. Att allt löste sig tillslut trots att det kändes så mörkt och hopplöst under grundskolan, och att jag idag kan stå här, berätta om detta och dela med mig om min historia, det tyder på hur stark jag varit och vilken extrem kämparglöd jag har inom mig.
Jag måste även tacka min familj, Stockholms Centrum för Ätstörningar och Barn och Ungdomspsykiatrin för att de hjälpt mig igenom detta och utan dessa faktorer vet jag inte om jag hade klarat det. Jag fick mycket hjälp från vuxenvärlden att må bättre men jag hade önskat att de vuxna hade satt stopp för mobbningen i tidigt skede, då hade jag inte behövt hjälpen för att må bra. Då hade jag aldrig blivit utsatt och hade aldrig behövt må så extremt dåligt. Jag hade önskat att lärarna samlat ihop alla elever, så fort de fick vetskapen om min utsatthet, pratat om att detta inte är okej och tagit tag i det. Sett till så att sammanhållningen i klassen blivit bra och att ingen blivit lämnad utanför, för utanförskap är bland det värsta som finns.
