Lottas berättelse
"Vuxna måste börja ta ansvar och vara med i kampen mot mobbning"
Jag minns hur ni mobbade mig
Jag minns klumpen jag hade i magen varje gång jag var på väg till skolan.
Jag minns när ni kallade mig för ”Han”, ”Lars” och ”Backslick Lars” när jag hade kort hår och keps.
Jag minns hur ni sköt pappersbitar på mig med sugrör och avbrutna pennor.
Jag minns när ni hängde ut mig med namn och bild på internet.
Jag minns när ni skruvade isär min cykel så att den skulle gå sönder när jag cyklade hem efter skolan.
Jag minns allt ni sa till mig, allt ni gjorde mot mig och allt som ni utsatte mig för. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.
Alla på skolan visste vad som pågick
Min mentor, mina lärare och rektorn på skolan visste att jag blev utsatt för mobbning och vilka som mobbade mig.
Alla såg, hörde och visste. Men ingen gjorde någonting åt det.
Ingen tog mobbningen på fullaste allvar utan alla blundade och lät dom fortsätta. År efter år.
Jag minns så väl när jag gick i 4:an och en äldre kille retade mig, knuffade mig och puttade på mig ute på skolgården varje gång vi hade rast. Jag bad honom att sluta. Men han lyssnade inte på mig utan fortsatte. Tillslut gick till min lärare och berättade vad han gjorde mot mig. Och hon sa då:
”Men det är så killar är. Han gör så för att han tycker om dig”.
Varför säger vuxna så till ett barn som blir eller har blivit utsatt för mobbning, trakasserier eller liknande?
För tänk efter. Gjorde det min situation bättre?
Fick han lära sig hur man beter sig mot andra och hur man egentligen visar att man tycker om någon?
Och viktigast av allt. Fick han lära sig att det han gjorde aldrig är okej?
Nej.
Så därför måste vi vuxna sluta med att förminska barnens dåliga beteende och istället lära dom hur man ska bete sig, hur man är en bra kompis och hur man egentligen visar kärlek.
Jag önskar bara att någon lärare på min skola hade lyssnat på mig, stått på min sida och hjälpt mig. Att någon hade visat civilkurage och agerat. Bara gått emellan och sagt att det aldrig är okej att vara taskig mot någon eller säga taskiga saker.
Sen hade jag velat att läraren berättade för alla elever hur man beter sig mot varandra, hur man är en bra kompis och att det aldrig är okej att vara taskig.
Jag önskar att mina lärare hade gjort allt i deras makt för att stoppa och förhindra mobbningen.
Men istället blundade dom för det och låtsades som ingenting.
Men trots att ni mobbade mig, kränkte mig, och alltid lämnade mig utanför så slutade jag aldrig att vara mig själv.
Jag fortsatte att vara mig själv och göra det som jag ville göra.
Jag fortsatte att åka skolbussen.
Jag var närvarande i skolan.
Jag fortsatte att spela innebandy och fotboll.
Jag fortsatte att klä mig i dom kläderna som jag ville ha.
Jag klarade av och orkade vara mig själv tack vare min mamma.
Tack vare att jag alltid hade en vuxen vid min sida och en vuxen att prata med.
Min mamma var, och är än idag, min stöttepelare, min vägledare och min bästa vän.
Jag kunde alltid prata med henne och berätta exakt vad som hade hänt.
Hon lyssnade på mig, hon tröstade mig och efteråt kramade hon om mig och sa att jag är vacker, modig och smart.
Hon sa att det aldrig var jag som gjorde fel utan att det alltid var mobbarna som hade gjort fel.
Men alla barn har inte sån tur som jag har haft
Alla barn har inte en vuxen vid sin sida och en vuxen att prata med.
Alldeles för många barn vågar inte berätta för en vuxen vad dom blir utsatta för.
För jag var långt ifrån ensam om att dagligen bli utsatt för mobbning i skolan eller på fritidsaktiviteter. I Sverige blir 60 000 barn utsatta för mobbning varje år. Det kan vara mobbning i form av systematiska kränkningar, misshandel, uteslutning och elaka kommentarer.
I Sverige har vi skolplikt vilket betyder att alla barn måste gå i skolan
Därför måste vi se till att skolan är en trygg och bra plats för alla barn. Vi måste se till att alla barn mår bra och att inget barn blir utsatt för mobbning.
Vi vuxna måste börja ta vårat ansvar och tillsammans vara med i kampen mot mobbning.
Och vi måste börja med att utgå från oss själva. Vi måste rannsaka oss själva och tänka på vad vi gör, vad vi säger och hur vi säger saker till eller om andra människor.
Vi måste tänka på vad vi skriver, vad vi kommenterar och vad vi delar på internet och sociala medier.
Sedan måste vi visa civilkurage och agera när vi hör eller ser något som vi tycker är fel.
Vi måste lära alla barn redan i tidig ålder att man aldrig ska slåss, säga taskiga saker eller lämna någon utanför. Vi måste lära dom hur man är en bra kompis och att alla får vara med och leka. Vi måste vara barnens förebilder och vara precis så som vi lär dom att man ska vara.
Mobbning är fruktansvärt och det sätter djupa spår i personerna som blir utsatta
Så gör som jag och var med i kampen mot mobbning!
För det är tillsammans som vi gör skillnad.
Det är tillsammans vi gör världen till en tryggare och snällare plats, för alla människor.
Det är tillsammans vi stoppar och förhindrar mobbning.
Lottas brev till dig som är eller har varit utsatt för mobbning
Älskade barn.
Vem du än är och vart du än är så vill jag att du ska lyssna på mig och lita på mig.
Jag vill att du ska lita på mig när jag säger att det kommer blir bättre.
Jag vet att det inte känns så just nu, men snälla, jag vill att du litar på mig.
Oavsett vad du blir eller har blivit utsatt för så måste du förstå att det aldrig någonsin är ditt fel. Det är personen eller personerna som har utsatt dig som har gjort fel.
Det spelar ingen roll vad dom säger till dig, det är inte dig det är fel på.
Du ska aldrig någonsin ändra på dig för att andra säger det till dig eller för att du vill vara som dom. För du är perfekt. Precis som du är.
Lottas mamma berättar
Det började när min dotter var sex år och vi flyttade till en annan ort. Hon kom aldrig riktigt in i gemenskapen från start och hamnade utanför. Hon hade svårt att hitta någon att leka med efter skolan, och efter ungefär två år fick jag veta att hon blev puttad av andra i klassen som kallade henne allt möjligt elakt. De började ha sönder hennes cykel, de tog mobilen och hade sönder hennes nya skor. Det var de flesta i klassen som behandlade henne så. Hon fick lov att vara med ibland, men var alltid sista valet om det inte fanns någon annat att leka med.
Skolan gjorde ingenting åt det som pågick. Jag berättade att hon var utsatt, men ingenting hände. Då var jag jättebesviken, det tog mycket energi och jag kände mig maktlös. Jag hade velat att skolan tog upp det här mer.
Det är så fruktansvärt hemskt när ens barn har det så och mår dåligt. Det gör så otroligt ont i en. Jag hade många samtal med min dotter om att det inte berodde på henne och att hon duger till. Vi blev tajta och gjorde jättemycket ihop. Vi gjorde allt hon ville göra, som andra kanske gjorde med kompisar.
Mobbningen fortsatte ända upp till årskurs 9. När hon bytte skola fick hon vänner. Hon fick känna gemenskap och att de ville vara med henne för den hon är. Samtidigt sitter det som hänt förstås kvar. Ibland händer saker som väcker de gamla känslorna, det gör också ont att se som förälder.
Till föräldrar som går igenom något liknande vill jag säga att du gör rätt bara genom att finnas och vara nära och prata. Idag är jag så glad för vår relation och att hon öppnade sig för mig. Jag är också glad att det är över. Det gör ju så ont att ens barn inte mår bra.”
