Jag minns...

Friends möter varje dag människor med erfarenhet av mobbning och trakasserier. För många skapar det sår och minnen som aldrig försvinner. Berättelserna är baserade på personernas egna upplevelser.

”När man blivit mobbad så händer något med ens grundkänsla”

Min historia började redan på förskolan och har fortsatt upp i vuxen ålder. På många olika vis. Och tiden av utsatthet och mobbning påverkar mig än i dag. Jag minns hur kompisar försvann, hur jag inte fick vara med och känslan av ensamhet. Min mamma försökte prata med klassen men om något gjorde det bara mitt utanförskap större.

Läs Ewas berättelse

Lotta blev utsatt för mobbning

”Alla på skolan visste vad som pågick”

Jag minns hur ni mobbade mig.
Jag minns klumpen jag hade i magen varje gång jag var på väg till skolan.
Jag minns när ni hängde ut mig med namn och bild på internet.
Jag minns allt ni sa till mig, allt ni gjorde mot mig och allt som ni utsatte mig för. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.

Läs Lottas berättelse

Josefin blev mobbad mobbning

”Jag hade som mantra att jag när som helst kunde ta livet av mig”

– Den smått leende tjejen på bilden, det är jag. Jag var 14 år och bakom leendet så var jag allt annat än glad, men jag log ändå. Jag log för att dölja hur jag mådde. Jag trodde att allt var mitt fel, att jag förtjänade att bli mobbad och jag skämdes så mycket över mig själv. Nu är jag trött på att skämmas.

Den här texten var aldrig tänkt att visas för någon men nu vill jag berätta min historia.

Läs Josefins berättelse

”Känslan av maktlöshet finns med mig än i dag”

År 2018 gjordes sammanlagt 845 anmälningar om våld och hot i skolan till Arbetsmiljöverket, vilket då var den högsta siffran på fem år. Jag ångrar i dag att jag som elvaåring inte gjorde just en sådan anmälan.

Läs Jennifers krönika

en bild på agnes från när hon var barn

”Blickarna de gav, orden de sa och sättet de stängde mig ute på gjorde så ont”

– Under mina tio år i grundskolan var det sällan jag inte kände av den där klumpen i min mage som växte sig större för varje dag som gick. Så fort jag kom hem bröt jag ihop, varje dag, i tio år. Tårarna rann och jag kände mig så misslyckad, som om allt det de sa till mig stämde.

Läs Agnes historia

Med små handlingar kan du göra stora förändringar. Ge bort ett hej och visa att du backar de barn som behöver vår hjälp.

Ge bort ett hej

Berättelser fån Friends barn- och ungdomsråd

porträtt av Isabelle Graveleij som är medlem i friends barn- och ungdomsråd

”Om jag någonsin fick vara med blev jag alltid vald sist”

Jag bodde i Skåne i drygt 3 år. Jag var supertaggad på att flytta, få börja ny skola och det viktigaste av allt - få nya vänner. Men riktigt så blev det inte.

februari 22, 2021

”En ny skola och ett hej innebar en viktig vändpunkt för mig”

Jag har försökt många gånger den senaste timmen. Skrivit och suddat ut. Skrivit och suddat ut. Ännu en gång försöker jag hitta de rätta orden, de rätta formuleringarna, r...

februari 2, 2021

”En dag ställde jag mig framför klassen och berättade allt”

När jag gick i femman var jag med om något som jag aldrig kommer vilja vara med om igen. Jag skulle börja en ny klass. Till en början kändes det bra. Jag trodde att alla nya m...

porträtt av Jennifer ottestig som är medlem i friends barn- och ungdomsråd

”Det var som att det var okej att hacka på just mig”

Jag blev mobbad i stort sett under hela den tioårsperiod då jag gick i min grundskola. Skolan var liten och det gick endast 200 elever där från förskoleklass till årskurs nio...

”Vuxna på skolan respekterade inte mig när jag sa att mobbningen fortsatte”

När jag var utsatt för mobbning var det kanske till synes som många andra situationer när någon blir verbalt mobbad. Den största skillnaden med min mobbningssituation var att...

”Det jag var med om har satt djupa spår”

Ibland mår jag bra och ibland mår jag inte bra. Men som oftast mår jag inte bra. Om en vecka fyller jag 22 år. Min jobbigaste period i skolan var högstadiet. Det är alltså c...

Berättelser från Arenans barn

 

bronsskulptur föreställande ett barn i ett utsatt ögonblick

 

Varje år utsätts 60 000 barn och ungdomar för mobbning. Tillsammans skulle de fylla hela Friends Arena.

För att belysa detta uppförde Swedbank, i samarbete med Friends, ett unikt konstverk på Friends Arena bestående av 25 bronsskulpturer. Precis som namnet på arenan är skulpturerna en evig påminnelse om att inget barn ska behöva utsättas för kränkningar eller mobbning.

I projektet uppmanade vi alla som har erfarenhet av mobbning att dela sin berättelse. Här är ett urval av dessa berättelser.

Om att inte få hjälp

”Jag var 6 år när det började. Det pågick i 6 år och lärarna på skolan gjorde ingenting. Att varje dag bli skrattad åt, bli kränkt och bli ignorerad av de andra i klassen som inte var mobbare. Att det ska behöva gå till den punkt att man vill ta sitt liv för att folk ska förstå hur illa det är. Jag hoppas inga barn ska få uppleva det jag fick göra.”

”Det värsta var ändå att mina lärare visste om det men fortfarande valde att stå vid mina mobbares sida eftersom jag inte hade ett svenskt efternamn. Men jag hade ju ljusa ögon & ljust hår så varför just jag? Ända sen första klass till 5:e så har jag alltid ansetts som den stora och fula tjejen i både skolan och klassen, och alla fortsatte säga samma ord varje dag.”

 

”Jag är arg på min omgivning. Ingen bryr sig. Jag blir inte ofta arg men när jag blir det så får jag utbrott. En kille i min skola hänger efter hela tiden han låter inte mig eller min kropp vara! Vill inte oroa pappa men samtidigt bildas en allt större klump i magen. Vill bar skrika HALLÅ, ÄR NI BLINDA ELLER (det är inget fel att vara blind)”

 

”Jag började på dagis när jag var 1 år. Andra dagen började jag bli mobbad och ingen lärare gjorde något inte rektorn och vi gick till Bris och BUP men fick ingen hjälp ändå… Nu är jag 14 år och blir fortfarande mobbad och har bytt skola tre gånger jag har tröttnat och orkar inte leva längre eller fortsätta kämpa…”

 

”Jag började bli mobbad i fjärde klass, av killarna i klassen samt några från andra klasser. De knuffade mig, gapskrattade när jag sa fel, och spred rykten. Tjejerna började mobba i sjuan. De sprang ifrån mig på rasterna, ignorerade mig när jag pratade, och pratade om mig som om jag inte var där. Lärarna och skolkuratorn sa bara att jag var blyg och måste våga lära känna dem.”

 

”Under hela sexan i grundskolan blev jag mobbad. Jag var hästen i klassen på grund av min längd. Till slut hade jag inte ens mina vänner jag kunde vända mig till. De vände mig ryggen och började även dom mobba mig. Lärarna kunde man se skratta lite när eleverna började kalla mig häst. Jag hade ingen.. Tillslut flyttade mamma mig till en annan skola. Det bästa hon kunde gjort.”

Om sår som aldrig läker

”Jag blev utfryst och ansågs som ett märkligt barn. Jag fick vara med när någon var sjuk, tills den som var sjuk blev frisk igen, då återgick allt till att jag inte fanns längre. Jag ville inte vara i skolan, hade ofta ont i magen och huvudet. Min skolgång har förstört så mycket, jag är helt oförmögen att skaffa mig vänner. Jag är än idag ensam och känner mig ofta fel. Det är mig det är fel på.”

”Jag blev mobbad redan i förskolan. I min klass i förskolan var jag mest för mig själv, och det va 5-6 killar som varje rast sparkade på mig och slog ner mig. Jag var 6 år och kunde inte göra något.  VÅGADE inte säga något om det. Jag är idag 25 år och kan fortfarande minnas det som om det vore igår.”

 

”Jag är idag 25 år gammal men allt som plågade mig i hela grundskolan lever kvar i mig än idag. Jag blev hånad, jag blev knuffad, jag blev sparkad och jag blev spottad på. ’Tunnan’. ’Tunnan,  hon var så tjock och fet, hon var så ful att man ville spy.’
När man hör en sak för många gånger börjar man tro på det. Jag möter dem på stan ibland och hoppas att jag en dag kommer ifrån den här jävla staden.”

 

”Det började i lekis. Jag var rund sen jag föddes. Fick alltid höra av människor i skolan hur fet och äcklig jag var. Det håller på från lekis till jag började sjuan. Då träffade jag en go vän som lärde mig att: bry dej inte om att bli arg då är det inte kul längre. Det hjälpte mig men det sitter hårt i hjärtat än idag, idag är jag 42 år.”

 

”Jag mobbades under 7 års tid. Det bröt ner mig totalt, jag hade konstant ont i magen och fick magkatarr som 11-åring. Blev deprimerad och självmordsbenägen innan 12, jag har lidit av depression och panikångest i 15-18 års tid. ”

Om ensamhet och utsatthet

”Det började när jag gick i femte klass. Jag blev utfryst fick inte vara med, satt ensam på lektionerna och var själv på rasterna. Sen dess har jag haft självmordstankar och har även försökt tagit livet av mig. Har haft självskadebeteende och gått på BUP samt ätit antidepressiva tabletter. Det värsta är att jag fortfarande blir utfryst och jag går i 8:an. Men ingen vet varför jag mår psykiskt dåligt.”

” Jag var ensam, förstörd och fienden tvekade ändå inte, de var som gamar och de lärare som såg på vände till slut och gick. Mobbingen har hemsökt mig i många aspekter av livet då jag alltid varit annorlunda. Barn som vuxna, människan kommer alltid vara ett grymt släkte.”

 

”När jag gick i lågstadiet började en tjej i min klass. Hon valde ut mig som sitt offer, och låtsades vara min vän. Hon manipulerade mig och jag fick aldrig umgås med mina andra vänner. En dag stod vi ute och lekte, och hon berättade för mig att hon bara hade låtsats vara min vän, så att hon kunde få reda på alla mina hemligheter och sprida dem vidare till klassen. Det gör ont än idag.”

 

”Varje dag återvände jag till skolan med en klump i halsen. Jag vela verkligen inte gå dit. Varje rast låste jag in mig på toaletten och grät tills rasten var slut och det var dags för nästa lektion. Efter lunchrasten gick jag till min ryggsäck och tog fram en oanvänd tandborste, låste in mig på toaletten och försökte att trycka ner den i halsen och spy upp maten men det kom bara en massa saliv.”

 

”När jag var liten blev jag mobbad för att jag hade glasögon, för att jag hade ett utslag som jag fick på ansiktet när det började bli varmt, för att jag var lite större än andra flickor i min ålder och för att mina öron växte snabbare än andras. ”Kossa”. ”Dumbo”. ”Ful”. ”

 

”Jag förstod nog aldrig riktigt varför jag blev mobbad, var det för att jag skelade? För att jag gick om en klass? För att jag gick specialklass ett år? För att jag sen fick acne? Var jag konstig? Korkad? Allt? Jag slutade titta folk i ögonen för att jag inte vågade möta deras blick som brände i mig. Det resulterade i social ångest och en känsla av utanförskap och total ensamhet och värdelöshet.”

 

”Jag var klassens hackkyckling hela mellanstadiet. Varför? Frågar folk ibland. Än idag har jag inte svaret. När jag försökte äta pratade de om äckliga saker tills jag fick kväljningar. När jag envisades med att vara med och leka ryska posten på skoldiscot pekades jag ut till killen bakom dörren, så att alla kunde skratta och göra kräkljud.”

 

”Jag vart helt isolerad av min klass. Man sa öppet att jag luktade eller att ingen ville jobba med mig i grupparbeten. Mitt framför lärare som inte gjorde något. Det värsta va nog att när de coola var borta så var jag ok att vara med.”

 

”Första gången jag blev mobbad, var jag 7 år. Äldre barn (11 och 12-åringar) spottade på mig och kallade mig tjockis och lipsill. I högstadiet blev jag kallad ful och äcklig. På gymnasiet blev jag utfryst.”

 

”Jävla zigenare” ”Hora” ”Döda dig själv istället” ”Fetto”. Är detta vad en 12-åring borde få höra varje dag? Idag, 3 år efter att ha varit mobbad i 2 år, lider jag av panikångest och socialfobi.”

Om våld och sexuella trakasserier

”Varje dag får jag höra hora, fucktjej och mycket mer. Bara vetskapen om att detta händer gör mig ledsen. Jag kommer särskilt ihåg de gånger jag kommit hem med blåtiror och bara sagt att jag trillat. Detta är nu en del av min vardag. De har sagt detta sen jag var 8 och nu är jag 12. Men min största dröm är att inte vara oroad och med en klump i magen varje gång jag ska till skolan.”

”Jag har inga vänner, ingen bryr sig om mig ingen vill vara min vän så har det varigt i 7 års tid det började i lekis nu är det som värst. Jag blir slagen och retad men ingen bryr sig. Lärarna bryr sig inte jag blir nerbrottad av killarna och tjejerna slår mig. Jag är aldrig fri från skador jag hatar skolan jag vill ta livet av mig men jag kämpar varje dag! Fortsätt kämpa för du kan. Har inga vänner som förstår mig på mitt sätt?”

 

”Jag var endast 5 år gammal när det började. Jag blev hotad av en 6 år äldre kille som jagade mig runt på skolgården, kallade mig glåpord för mina glasögon som jag efter det aldrig tog på mig igen, och hotade med att klippa av mitt långa hår. Varje dag var jag rädd för att gå till skolan och låtsades ofta vara hemma från skolan, trots att jag älskade att lära mig saker. Detta pågick i 3 år.”

 

”När jag gick i 4:an såg en kille mig byta om efter gympan. Dagen efter pratade hela klassen om att jag inte hade några bröst – och retade mig. Redan i 4:an förväntades jag vara på ett visst sätt. Inget barn ska skämmas över sin kropp! Idag är jag 24 och vet att alla kroppar är fina.”

 

”Den nästan dagliga mobbningen kunde va luffarbarn, fattigunge, heffaklump, fetto, BH-barn, mensunge, stökunge m.m. Skolkade mellanhögstadiet och fick stryk hemma av pappa och bror. Jag skulle lära mig att vara normal som alla andra. Samtidigt som min pappa rörde min kropp, som alla retade mig för. Vi var fattiga och jag blev retad för omoderna kläder.”

 

”Min lärare tog på mig. Och det gjorde att mina kompisar håller sig ifrån mig. Läraren förstörde mitt liv ingen vill va med mig p.g.a det och rektorn gör inget åt saken.”

 

”Jag var 7 år, första gången jag fick höra att jag inte dög. Att jag var ful, tjock och för äcklig för att leva. Jag blev slagen i skolan, och när jag slog tillbaka så var jag ett ”jävla ADHD-barn”. Jag lärde mig att acceptera att mitt värde var lägre än alla andras. Jag försökte ta livet av mig första gången när jag var 10 år.”

 

”När jag gick i sjätteklass blev jag mobbad. Det var slag, hot, skällsord och jag blev upptryckt mot väggen varje dag och spottad på i ansiktet. Jag var 11-12 år. Jag började dricka alkohol när detta hände, blev beroende av cigaretter och testade droger, skar mig själv i armen. Vart var lärarna när detta hände? Alla såg. Ingen agerade. Idag flera år efter är jag fortfarande deprimerad.”