Berättelser om mobbning

”Förut mobbade de mig nu mobbar de min kompis. Samma killar. Jag mår lika dåligt av det som om det vore jag.”

”Jag var inte som alla andra när jag gick i låg-, mellan- eller högstadiet. Jag var inte mogen. Men jag blev utsatt för mobbning varje skoldag i flera års tid. Jag hatade skolan för jag visste att nu väntade ännu en dag av mobbning. Det är en frukansvärd känsla. Att inte duga, få vara med eller anses som annorlunda.”

”Min bästis på mellanstadiet var utsatt för mobbning, särskilt av en tjej i vår klass som kunde skrika elakheter som rörde min vän högt och tydligt över hela skolgården. Vid ett tillfälle bad jag vår lärare att hålla ett extra öga där vi planerade att vara. Läraren följde med ut men i stället för att hålla ett öga stod hon och pratade med en anna lärare och missade hela ”föreställningen”.

”‘Kolla där är hon’, ‘varför sitter hon med oss’, ‘vi tar en omväg så att hon slutar följa efter’. Några av de få ord som inte sades, men som visades. Att vara 12 år, inte vara som alla andra och ha svårt att prata med andra i ens klass, gör att man blir utsatt. Utsatt för den tysta mobbningen, utfrysningen. Aldrig fysiskt skadad, men psykiskt. Bara för att Jag var annorlunda.”

”Jag hatade raster och håltimmar på högstadiet. Mina ‘kompisar’ stack alltid ifrån mig utan att säga något medan jag lämnade böcker i mitt skåp. Jag gick därför sällan till matsalen, för jag tyckte det var jobbigt att gå dit själv och inte ha någon att sitta med. Det gör ont att ha över 100 skolkamrater omkring sig och ändå känna sig helt ensam.

”Efter alla självmordsförsök så var jag säker på att jag skulle lyckas denna gången. Jag hade planerat allt. Självmordsbrevet på skrivbordet och en snabb död liggandes på tågrälsen. Allt på grund av skitsnacken bland klasskompisarna, utfrysningen, skratten, de dumma orden, förföljelsen på skolgården… Jag var ensam och ledsen. Döden väntade. Något stoppade mig. De skulle inte få vinna.”

”Från årskurs 1 till 6 var jag mobbad på daglig basis. Jag blev både psykiskt och fysiskt utsatt varje dag i 6 års tid av en grupp i min klass. Ingen gjorde något i klassen för de var rädda att om de lekte med mig skulle även de bli mobbade. Det har satt sina spår och minnena är färska trots mina 41 år idag. Men jag lovar dig att livet blir bättre! Även du som blivit utsatt- ge aldrig upp!”

”Värt att nämna även de som säger ifrån. Min dotter har vid åtskilliga tillfällen reagerat och antingen sagt till lärare eller sagt till mig som sedan ringt till skolan. Det finns också barn som inte accepterar mobbing!!!”

”Min klass utsatte mig för mobbning under i stort sett av hela min skoltid. 10-12 år blev jag mobbad, retad och utstött. Jag berättade bara lite för mina föräldrar och då jag först vågade berätta på riktigt att jag blev mobbad så var jag 21 år. Hur jag stod ut vet jag inte men jag har förträngt en hel del därför att det var min överlevnadsförmåga. När jg var 35 år så sa läkaren att jag har Aspbergers diagnos.”

”Jag är snart 15, jag försökte ta mitt liv när jag var 6 år (första gången…) Mobbningen hade hållit på i 1 år; misshandel, sexuella trakasserier, dödshot som ”Om du inte tar ditt liv gör vi de åt dig”. Psykisk mobbning, verbal mobbning och fysisk mobbning, de var vardag.. När jag var 13 bytte jag skola, då hade mobbningen pågått i 8 år. De håller fortfarande på men jag lever…”

”Hela mellanstadiet blev jag utfryst av de andra tjejerna i klassen och min klassföreståndare gjorde aldrig något, utan sa att det bara är tjejgnabb. Jag mådde så dåligt och hade ont i magen varje dag jag skulle till skolan. Var sjuk mycket och stannade hellre hemma för där mådde jag bra. Mamma gjorde allt för att situationen skulle förändras, men inget hände. Det har satt sina spår, idag är jag 32.”

”Blev mobbad hela min uppväxt, vet än idag inte vad jag gjorde för fel! Varje dag satt ett gäng och väntade i skolan på mig, oftast vid mitt skåp eller i korridorerna, enbart för att berätta för mig hur ful jag va, eller kolla min reaktion när jag fick se mitt skåp helt insmetat med snus.”

”Jag är 34 år och hatar fortfarande skolan, kan än idag känna känslan jag hade av total oduglighet.”

”De låtsades vara mina vänner för att få komma hem till mig. Gick in på mitt rum och knuffade ut mig och höll fast dörren så jag inte kunde komma in på mitt eget rum. Och så gick de igenom alla mina lådor, skåp osv i jakten på något de kunde använda mot mig.”

Hej! På friends.se använder vi cookies för att användarupplevelsen ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Mer om cookies

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close