”Risken är att barns rättigheter och trygghet får stå tillbaka.”

Replik i Sydsvenskan 27 februari 2026

De två liberalerna Joar Forssell, riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson, och Sara Wettergren, skolkommunalråd i Malmö, har rätt: trygghetsarbetet i den svenska skolan är inte likvärdigt idag (Aktuella frågor 23/2).

Vi på Friends möter elever, föräldrar och skolpersonal varje dag och är väl medvetna om skillnaderna i hur skolor rapporterar och hanterar kränkningar. Men vi ser andra lösningar än Joar Forssell och Sara Wettergren.

Det är anmärkningsvärt att förslaget om att ändra anmälningsskyldigheten vid kränkningar ingick i den statliga utredningen Tid för undervisningsuppdraget (SOU 2025:26) och inte i Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan (SOU 2025:8).

Syftet med att utreda anmälningsplikten har varit att minska lärarnas administrativa arbete, men resultatet riskerar att barns rättigheter och trygghet får stå tillbaka. Istället hade regeringen kunnat välja att satsa på mer resurser och fler vuxna i skolan.

Regeringens förslag, som Joar Forssell och Sara Wettergren lyfter fram, innebär att skolor bara måste anmäla kränkningar som anses vara allvarliga eller som händer flera gånger. Men vad räknas egentligen som ”allvarligt” – och vem bestämmer det?

Lärare kommer fortfarande att behöva lägga tid på att bedöma varje enskilt fall, precis som idag.

I lagstiftningens förarbeten framgår dessutom att det bara är barnet själv som kan avgöra vad som är kränkande. Syftet med lagen är att skolor ska kunna upptäcka och agera på problem tidigt.

Ett exempel: En elev som utsätts under några veckor för små, återkommande nålstick: en kommentar om kroppen i korridoren, en ”skämtbild” i klasschatten på kvällen, någon som flyttar hennes stol varje gång hon lämnar sin plats. Varje vuxen ser bara enstaka händelser, om ens det. Varje händelse kan var och en för sig avfärdas som jargong eller en konflikt som löstes på plats. Men om händelserna inte dokumenteras eller följs upp, finns ingen möjlighet att upptäcka mönstret – att det handlar om återkommande kränkningar mot samma elev. Under tiden får eleven ont i magen och stannar hemma oftare. När hennes förälder till slut ber skolan om hjälp finns ingen dokumentation att gå tillbaka till. Då blir det ord mot ord – och ofta är det för sent, eftersom barnet redan har tappat förtroendet för både klasskamrater och skolpersonal.

Skolverket, Skolinspektionen och Barnombudsmannen har sagt nej till utredningens förslag om att skolor bara ska behöva anmäla allvarliga eller upprepade kränkningar, utifrån att lärare just eftersom det riskerar att sådana situationer som jag beskriver inte upptäcks och hanteras i tid samt att lärarna fortfarande står kvar med bedömning av inte bara vad som är en kränkning, utan även hur allvarlig den är.

När regeringen ändå väljer att gå vidare med utredningens förslag vill Friends att det införs ett nationellt system för att kartlägga kränkningar och mobbning i skolan, precis som föreslogs i utredningen En uppväxt fri från våld (SOU 2022:70).

Bara med ett sådant system går det att få en tydlig bild av hur många elever som utsätts för kränkningar och mobbning i Sverige idag.

Det nationella frånvaroregister som regeringen nu utvecklar, och som Joar Forssell och Sara Wettergren lyfter fram, är ett bra exempel på hur staten kan skapa ett system som samlar in statistik år efter år. Ett sådant register ger både skolor och kommuner användbar information om elevers frånvaro.

Endast med en nationell kartläggning av tryggheten, som också kan användas i skolornas eget arbete, är det möjligt att se vilka insatser som fungerar och att arbeta utifrån fakta och beprövad erfarenhet.

Det är bra att Liberalerna vill införa en nationell plan för skoltrygghet och mot mobbning. Men ett helhetsgrepp behövs nu, inte ”om reformerna inte räcker” som Joar Forsell och Sara Wettergren hävdar.

Svensk skola står inför den kanske största omdaningen någonsin, när betygssystem, läroplaner, stödsystem och lärarutbildning ska förändras samtidigt.

Om regeringen inte satsar på ett nationellt trygghetsarbete med tillräckliga resurser redan nu, riskerar trygghetsfrågorna att hamna i skymundan när skolorna ska hantera alla andra stora förändringar.

Att bara säga att det ska råda nolltolerans mot kränkningar och mobbning räcker inte. Att skapa en skola utan mobbning kräver en långsiktig plan. En nationell plan mot mobbning.

Maja Frankel
Generalsekreterare för Friends