Start Kunskapsbanken Föräldrar och närstående Berättelser ”Bevisligen går det att ta sig igenom det här, för nu är jag lyckligare än någonsin”

Saras berättelse

"Bevisligen går det att ta sig igenom det här, för nu är jag lyckligare än någonsin"

gammalt skolfoto på sara från tiden hon blev mobbad.Min historia började efter att jag insjuknade i diabetes typ 1, jag var 9 år gammal. Klasskompisar började dra sig undan och tillslut eskalerade det. Mobbningen fortsatte på ett eller annat vis ända fram till att jag tog studenten.

I åk 3 började det med att tjejerna i klassen startade en teatergrupp, alla fick vara med utom jag. Istället fick jag sitta på en träbänk utanför varje rast, jag minns det än idag. Det sitter inprintat i huvudet.

Efter att en lärare skällde ut dem fick jag vara med, fast de egentligen inte ville ha med mig. Därefter började de med kommentarer, jag var konstig som inte hade gladiatorskor. Alla andra hade det, jag var även konstig som inte hade äkta Converse. Tillslut fick mamma köpa ett par gladiatorskor till mig.

På vintern började de skratta åt mina vinterskor, jag minns det än idag. Jag minns hur jag stod i kapprummet på fritids för att klä på mig, när en tjej från klassen sa hånfullt ”hahaha men har ni sett Saras skor då?”. Jag bröt ihop där hemma vid köksbordet.
Min mamma bodde vid telefonen, läraren försökte prata med tjejerna men inget hjälpte. Jag ville inte gå till skolan och hittade alltid på ursäkter för att slippa gå dit.

Min frånvaro var så pass hög att jag fick en varning av läraren, var jag borta en gång till skulle jag behöva gå om åk 3.

När jag var 10 år sa jag även till mamma att jag inte ville leva längre.

I åk 4 eskalerade mobbningen ännu mer, de började halvt trycka upp mig mot skolfasaden för att granska mitt utseende, hade jag någon liten finne var det fel på det. Jag har ett ärr kvar efter det, i min panna vid hårfästet ser man en inbuktning. Det är som jag rivit av finnen varje dag för att den skulle bli mindre tydlig, jag ville inte bli upptryckt mot skolfasaden för granskning. De kunde även fråga om mina ögonbryn.

De började även hånskratta åt mig under engelska lektionerna. Det har satt djupa spår i mig, jag vägrade öppna en engelska bok och ända fram till åk 9 grät jag inför varje muntlig engelskaredovisning. Det var även i åk 9 som jag tog saken i egna händer och lärde mig engelskan.

De gömde sig för mig och jag fick bollslag i ansiktet

Varje rast fick jag vara helt själv, jag gick med huvudet nere i min jacka och rev sönder Läkerolpaket i jackfickan. Jag minns dem här rasterna så tydligt, de brukade även leka ”gömma sig för Sara”. Vilket gick ut på att när jag kom gåendes sprang de till ett annat hörn.

På idrottslektionerna fick jag ett och annat bollslag i ansiktet, de sa även hur kass jag var på handboll. Det var en gång där jag kunde ha brutit näsan, de siktade en läderfotboll mot mitt ansikte. Jag fick inte ta skydd för då fuskade jag.

Ingen tycker ändå om mig…

Mobbningen fick mig att bli deprimerad, jag satt varje morgon utanför mitt rum på golvet i täcke och vägrade göra mig iordning. När mamma frågade mig varför svarade jag bara ”Ingen tycker ändå om mig…”

Jag tvingades byta skola, men på den nya skolan fick jag öknamnet ”diabetes”. Dessutom fick jag höra att ingen ville ha mig i klassen samt att jag inte var önskvärd. Jag blev in puttad i ett bollplank och fick grus sparkat på mig. I åk 6 fick jag hatmeddelanden som var så grova att vi övervägde att gå med det till polisen. Jag fick även höra att jag var äcklig och att jag spred blodsjukdomar, bara för jag har diabetes typ 1. Strax innan jag fyllde 13 publicerades en bild på mig via min Facebook, en bild där jag endast hade trosor och bh.

Mobbningen fortsatte

Mobbningen fortsatte, men jag har inte velat inse att det de gjort mot mig är mobbning. Kanske är det för att jag velat ha ett slut på det och bara blundat?

I åk 7 kunde de skrika anorexia efter mig, de kunde även komma fram för att mäta mina handleder. Jag fick även smeknamnet giraffen av några, eftersom jag har en lång hals. De köpte även ett mobilsmycke med en giraff på. För det passade ju mig. I åk 8 började jag få näthat på ask.fm. De skrev att jag var en tönt, frågade om jag hade anorexia och de hackade på varenda bild jag publicerade.

De fick börja ta prover på mig på grund av magont

Innan jag skulle börja gymnasiet hade jag ont i magen dagligen, jag var rädd för att utsättas på nytt. Sjukhuset tog prover på mig för att utesluta Celiaki. Jag hade all rätt att vara rädd, redan första dagen fick jag blickar som kunde döda, folk som inte ville ha mig vid lunchbordet. Jag fick även höra att jag var så smal att hon ville skära upp min mage och stoppa in en massa mat.
Utöver det gjordes en taskig imitation på mig samt att jag blev rapporterad till läraren. För att jag gav ett enda förslag på vad vi kunde sälja som UF.

  • Jag vet hur det känns att ingen vill sitta bredvid en, både i matsalen men även på bussresor
  • Jag vet även hur det känns när varken lärare eller rektor ingriper, min lärare tyckte jag skulle ”tuffa till mig istället”.
  • Jag vet även hur det känns att inte bli bjuden på kalas när alla andra blir det, eller på andra saker.

Jag förstår inte idag hur jag ens lyckats ta mig genom allt, och framförallt hur jag kunnat ta mig upp och vara rakryggad. Bevisligen går det, för jag står här nu lyckligare än någonsin även om där varit nätter under tonåren där jag gråtit mig till sömns. Gråtit för jag inte haft en enda kompis och för min självbild varit så dålig.

Sara Grundemar, 21 år