Ronjas berättelse
”En ny skola och ett hej var en viktig vändpunkt för mig”
Jag har försökt många gånger den senaste timmen. Skrivit och suddat ut. Skrivit och suddat ut. Ännu en gång försöker jag hitta de rätta orden, de rätta formuleringarna, rätt sätt att berätta min historia.
För det är det jag vill göra nu. Berätta min historia på ett sätt som jag aldrig gjort förut. För ja, jag har blivit mobbad. Brutalt mobbad. På ett sätt som ingen av er någonsin kommer att förstå. Men inte med slag eller sparkar. Inte med blåmärken och skrubbsår. Utan psykiskt och verbalt. Med ord, utfrysning och blickar. Små subtila tecken, med stora konsekvenser.
Inte ens jag själv är helt säker på vad jag har gått igenom. För de år då jag var som mest utsatt, de minns jag inte. Den tiden är som ett svart hål i mitt minne. Inuti mig. Jag kan minnas sekvenser, känslor och tankar, men i det stora hela är allting mycket mörkt.
Det jag minns desto tydligare är tiden efteråt. Tiden det tog att komma tillbaka. Tiden av ökat inflytande över min vardag. Tiden det tog att bli mig själv igen. Med lätt, nästan skämtsam röst ser hon på mig och säger; “Men du vet ju hur tjejer kan vara.”
Idag kan jag fortfarande höra hennes ord, men ändå inte förstå dem. Vi sitter inne på rektorns kontor, jag och min familj. Vi har precis berättat allt. Allt som hänt de senaste åren. Om kränkningarna. Om mobbningen. Allt. Några dagar tidigare kom jag hem från skolan, förkrossad. För andra gången hade den psykiska och verbala misshandeln övergått till fysisk sådan. Och hela jag hade gått i spillror. Fortfarande funderar jag ofta på vad som kunde hänt om vuxenvärlden hade agerat.
Ändå funderar jag ofta på vad som kunde ha hänt om vuxenvärlden hade agerat och att jag redan där och då blivit tagen på allvar. Om jag redan då blivit förstådd. Involverad istället för avvisad. Bekräftad istället för förnekad.
Det enda jag egentligen vet är att det tog hårt på mig. Att jag tog det hårt. Att förtroendet för vuxenvärlden började bli sargat, och att tankarna på om det kanske var mig det trots allt var fel på började växa sig ännu starkare.
Familjeterapeuten och författaren Jesper Juul sa en gång “Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar, det slutar älska sig själv”. Jag undrar om det inte var samma sak som började hända mig då. Jag började aldrig tycka illa om någon annan, jag började tycka illa om mig själv.
Någonstans efter det kastades jag in i ett självdestruktivt mörker. Trots att jag inte stannade kvar på samma skola, eller ens träffade någon från den tiden, ekade deras röster fortfarande i mitt huvud. Deras närvaro behövde inte vara fysisk, för att vara påtaglig. Ett intensivt självhat började fylla min kropp. En ångest, stark nog att slita mig i stycken, rev i mitt bröst. Jag var 14 år och undrade hur länge till jag egentligen skulle orka? Allt som hänt skyllde jag på mig själv. Jag borde ha tagit ansvar. Jag borde ha agerat själv. Det var jag som svek alla andra. För det var klart att det var mitt fel? Vem var jag, om inte fel?
En ny skola och ett hej innebar en viktig vändpunkt för mig. När jag först kom till den nya skolan vågade jag knappt ta mig dit. Bara tanken på korridorer, klassrum och allt annat som hör skolan till skrämde mig och gav mig ångest. Mina flashbacks blev för starka, min hjärtklappning för intensiv och paniken för kraftfull. Men med tiden blev det succesivt bättre. Till slut började ångesten mattas av, och paniken blev allt mindre påtaglig.
Än idag undrar jag hur det hade gått med min skolgång om jag inte hade bytt skola. Nu fanns det helt plötsligt en massa vuxna som förstod mig, som involverade mig och tog mig på allvar. Som stöttade mig och lyssnade på mitt perspektiv och min historia, istället för att döma och förminska min situation. Vardagen var inte längre en kamp för att hitta fredade och trygga zoner att vistas i.
Vändpunkten för min vardag och mående handlade om att jag blev sedd, lyssnad på. Mina tankar och perspektiv spelade roll. För när jag till slut berättade vad jag hade varit med om förstod de mig, istället för att avvisa mig. De gjorde sitt bästa för att leda mig framåt, istället för att förneka mig. För en gångs skull fick jag inflytande över min egen situation. Och även om jag inte ska säga att det varit lätt sedan dess, har det åtminstone blivit lättare och bättre.
Idag, några år senare, kan jag ärligt säga att jag äntligen mår bra. Att bli utsatt för verbal och psykisk mobbning skapar djupa sår. Sår som kanske aldrig riktigt läker. Och det är en lång väg tillbaka. Men det är det värt. För livet är både nyckfullt och berikat med såväl vändningar som överraskningar.
