"Mina vänner fanns i familjen eller i idrottsklubben"

Per Kasperi har idrottat sedan han var liten och har provat allt från bordtennis och innebandy till slalom och sitski. Passionen ligger dock i paraishockeyn som han fortfarande utövar. Han har även ryggmärgsbråck, vilket är en medfödd funktionsvariation som gör att han delvis är förlamad från midjan och har nedsatt känsel.

Per berättar:

Då ryggmärgsbråck även har en viss påverkan på en persons förmåga att ta in kunskap så har skolgången varit rätt så kämpig. Mina föräldrar har alltid varit mina största supporters utan att på något sätt ha tvingat mig till något. Från dem har jag inte heller känt något prestationskrav utan jag har dugt som jag är. Det har gjort att jag haft en slags inre trygghet som tagit mig genom perioder av utsatthet och mobbing i skolan. Under hela min skolgång har jag haft en blandning av lärare som förstått mina svårigheter och kunnat möta mig i dem, och en del som endast sett mina begränsningar och lagt över ansvaret på mig, mina föräldrar eller på någon speciallärare att lösa.

Jag tror att många lärare tyckte det var bra att ha en person med funktionsvariation i klassen för att de andra barnen skulle lära sig att acceptera människor som är annorlunda. De förstod inte att jag inte ville bli utpekad som annorlunda eller definierad som ”den handikappade”. Jag tror att lärare måste ha mycket mer kunskap kring planeringen för alla barn i skolan, det är där inkluderingen måste ske. Vi som har en funktionsvariation eller är annorlunda vill inte bli undanskuffade, utan kunna delta om vi kan. Till exempel kunde de planera för en idrottsdag med orientering eller pulkaåkning men hur jag skulle kunna delta vad det ingen som tänkte på.

Jag tror att kunskap om och intresse för varje barn är nyckeln till att förhindra mobbing. Den kunskapen och intresset måste alla vuxna på skolan ha. Ingen ska kunna gå förbi en elev som är ledsen eller blir utsatt. Vare sig det är en lärare, vaktmästaren eller en förälder. Alla måste reagera. I klassrummen ska man ha inlagda lektioner/möten (gärna varje vecka) där alla elever får bidra till och lära sig kring demokrati, gemenskap och hur man själv kan bidra för att skolan ska bli ”mobbningsfri”

Jag hade egentligen inga vänner i grundskolan, det fick jag först i gymnasiet och på den folkhögskolan jag gick på efter gymnasiet. Mina vänner fanns tidigare i familjen eller i idrottsklubben jag var med i.

Per Kasperi

Om Per

• Född -93 och uppvuxen i Täby.
• Har ryggmärgsbråck som är en medfödd funktionsvariation.
• Intresserad av sport redan som liten då de äldre bröderna idrottade på hög nivå.
• Började med basket och kälkhockey på allvar när jag var ca 6 år men fastnade ganska snart för kälkhockey, eller Paraishockey som det numera heter. Är fortfarande aktiv.
• Har deltagit i Paralympics 2010 i Vancouver, 2014 i Sochi och nu senast i PyeongChang 2018 med det Svenska Paraishockeylaget.