"Jag kände hopplöshet över att inte kunna få stopp på mobbningen"

– Allt startade redan i årskurs 1. Några elever bestämde sig för att bilda en klubb: ”Gangster-gänget”. Med i klubben var både pojkar och flickor. Mitt barn valde att stå utanför klubben, vilket blev början på mobbningen. Gänget hade som mål att göra andra ledsna och var man inte med, så kallades man för fiende. Skolan var medveten om klubben men inga åtgärder gjordes för att upplösa den.

Det var främst en flicka som var drivande i klubben och det var även hon som senare fortsatte att mobba Izabella. Under årskurs 1, årskurs 2 och årskurs 3 fick Izabella höra att hon hade äckliga fula tänder, att hennes cykel var en tantcykel, att världen vore en bättre plats om hon var död. Izabella fick slag i ryggen, plastpåse med skräp över huvudet, sönderrivna saker och avbrutna pennor i klassrummet, verbala kränkningar och nedvärderande kommentarer om hur hennes kläder såg ut.

Som förälder försökte jag från början att utreda om Izabella hade någon del i det som hände. Jag försökte vara objektiv och tänkte att hon kanske gjorde något som ”triggade” den andra flickan att göra alla dessa saker. Jag kontaktade både skolan och flickans föräldrar för att försöka reda ut och få ett slut på allt. Men tyvärr blev det bara en lång kamp, där skolan aldrig någonsin kontaktade mig även då de hade dokumenterat händelser mellan flickorna i skolan.

Hemma försökte jag först att stärka Izabella. Jag uppmanade Izabella att gå ifrån och inte vara i närheten av den andra flickan. Men det hjälpte inte. Jag ändrade då strategi och bad Izabella skrika högt när hon blev utsatt, så att vuxna i skolan skulle se och höra vad som pågick. Men inte heller det hjälpte. Jag började känna en hopplöshet över att själv inte kunna få stopp på det min dotter blev utsatt för, men också en ilska mot att skolan inte agerade. Skolan jämförde bland annat flickornas historier vid utredande samtal och sa till Izabella att hennes version inte stämde med den andra flickans version, vilket betydde att någon av dem ljög. Izabella kände ofta en större hopplöshet efter samtalen i skolan eftersom hon upplevde att det endast handlade om hur hon kunde göra för att inte bli utsatt eller vad hon kunde ändra på för att mobbningen skulle upphöra.

Inget hjälpte, mobbningen fortsatte. Känslan av att inte bli tagen på allvar, att ses som ”jobbig förälder”, att kämpa för att få till möten och kräva att skolan ska ringa hem vid incidenter var både sorgligt och mentalt påfrestande. Att varje dag behöva lämna sitt barn på en plats där hon var ledsen och blev utsatt var oerhört jobbigt. Känslan av att inte lyckas hjälpa, att inte få mobbningen att upphöra, gör att man känner sig värdelös som förälder samtidigt som det bygger upp en ilska inombords. Man blir totalt maktlös när varken man själv, skolan eller andra vuxna lyckas få stopp på det som sker. Möten på möten på möten, men ingen förändring. Det är en känsla som inte går att beskriva, samtidigt som ilskan gör att man vägrar ge upp.

När blev det en förändring och vad var det som hände då?

I slutet av årskurs 3 flyttade vi från staden och Izabella började på en ny skolan och fick nya kamrater. Vi trodde, i och med flytten, att Izabella skulle komma ifrån mobbningen, men tyvärr fortsatte den via sociala medier och genom mobiltelefonen. Även då vi blockerade flickan från Izabellas alla kanaler, så fortsatte kränkningarna genom att andra gemensamma vänner lånade ut sin mobiltelefon och sina sociala medier. Efter konsultation med polisen valde vi att göra en orosanmälan, där vi tydligt både beskrev vad vår dotter blev utsatt för och bifogade avfotograferade bilder från mobiltelefonen för att styrka vår berättelse. I och med denna anmälan slutade kränkningarna komma. Idag, tre år senare, känner vi att vi kan lämna denna tid bakom oss, även om vi ibland samtalar om flickan och allt som vår dotter Izabella blev utsatt för.

Hur har mobbningen påverkat dig och ditt barn?

Idag mår Izabella bra. Vi föräldrar har nog inte varit medveten om hur Izabella har påverkats av mobbningen förrän vi tittat i backspegeln. Izabella hade ofta svårt att somna om kvällarna och kom till vår säng nästan varje natt. Hennes ständiga byte av klädstil och utseende har nog varit ett sökande efter en identitet som duger, som man blir accepterad för. Hon har dessutom haft en ganska hård och kaxig attityd mot lärare i skolan. Så fort en lärare gjort något fel eller samlat eleverna för samtal kring något som har hänt, så har Izabella fräst emot och varit rätt otrevlig. Det är troligen en konsekvens av att ha blivit sviken av lärarna på skolan där hon blev utsatt för mobbning. Förtroendet för de vuxna har tagit tid att bygga tillbaka och idag kan Izabella själv reflektera över hur illa hon bemötte de vuxna på den nya skolan.

Marlene Hansson