”När man blivit mobbad så händer något med ens grundkänsla”

Min historia började redan på förskolan och har fortsatt upp i vuxen ålder. På många olika vis. Och tiden av utsatthet och mobbning påverkar mig än i dag.

april 20, 2021

Jag minns hur kompisar försvann, hur jag inte fick vara med och känslan av ensamhet. Min mamma försökte prata med klassen men om något gjorde det bara mitt utanförskap större. Blir faktiskt tårögd av att tänka tillbaka på det nu. Det gör ont i mig. Känslan av att inte duga fanns ju alltid med mig, från förskolan och genom hela min tid i skolan.

Om det har blivit bättre i dag? Nja, man har blivit äldre och hanterar ensamhet annorlunda bara. Har på något sätt accepterat att jag inte är värd något och att människor inte går att lita på. Jag håller mig faktiskt självmant undan. Har liksom lärt mig att hålla mig i bakgrunden, inte dra till mig uppmärksamhet, försvinna in i den grå massan och inte ställa till med problem eller begära för mycket. Men det gör ont och såret läker aldrig. Så nej, det har inte blivit bättre. Det påverkar mig fortfarande i högsta grad och på något vis verkar det gå i arv. Mina föräldrar hade samma problem som mig och även mina barn har upplevt utsatthet, mobbning och utfrysning. Det är det värsta och jag lider med dem varje dag.

När man blivit mobbad så händer något med ens grundkänsla inför en själv. Känslan jag sitter på i dag säger att jag inte är värd att må bra, få vara kär eller ha ett fungerande förhållande. Ja, jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag har försökt tro gott om andra, man vill så gärna bli omtyckt och ha ett värde. Men min erfarenhet har i stället blivit att jag ofta blir utnyttjad, bedragen och sviken. Gång på gång. Och då sjunker man ner igen och känslan växter sig starkare. Känslan av att inte finnas till. Att bara vara en grå anonym varelse i tillvaron. Man kan nog likna känslan med PTSD. För det är väl vad det är?

Ewa, 57

Tillbaka till berättelserna