Intervju med Henrik Ståhl

”Det är aldrig ditt fel”.

När Henrik Ståhl turnerade med den självbiografiska och egenskrivna pjäsen: Henrik – en tönt, var det alltid något barn som stod kvar tills alla hade gått och sa: ”Jag är den där tönten, jag är mobbad”. Och det var nästan bara tjejer som vågade komma fram.

Idag skriver Henrik en pjäs för Friends med premiär våren 2017. Henrik har sedan de turnerande åren med Henrik-en tönt bl.a. varit programledare på Barnkanalen och för Bolibompa.

Vad hoppas du att pjäsen som du skriver ska ge till elever?

-Om du är mobbad är det viktigaste att veta att det aldrig, aldrig, aldrig är ditt fel. Det finns inte ett enda fall i världshistorien där det finns någon som har mobbat någon annan och haft rätt. Trakasserier och hat är en defekt som inte har med dig att göra. Man pratar om att alla måste kämpa för att lyckas med saker och ting; kampen för att lyckas med betygen, kampen för att bli en av de populära, för att få det jobb man vill ha och tjäna pengar. Men kampen för det egna jaget är kanske den viktigaste, och egentligen inte alls flummig. Vad betyder det att kämpa för rätten att få vara sig själv i varje ögonblick? Om du utsätter någon för mobbning så hoppas jag att pjäsen har väckt empati och en förståelse för vad det innebär. Det en människa utsätts för går aldrig att beskriva objektivt, allting utgår från den egna personens upplevelser och därför måste vi lyssna på varandra. Det är det viktigaste av allt.

Finns det några tankar du skulle vilja ge till någon som är utsatt?

-Det är inte du som är fel. Det känns som att du är fel men du är inte fel. Du är rätt. Och det är faktiskt så på riktigt och det är sant. Det finns inte ett fall i världshistorien där någon som har mobbat någon annan har haft rätt. De har fel, det är mobbarna som är små, som är rädda, som har små monster i sig själva som de inte förstår, som de inte kan prata om. Det finns miljöer som främjar att minsta gemensamma nämnare är det som gäller. Ingen får sticka ut eller vara annorlunda. Jag växte upp i ett samhälle där det var farligt för killar att visa känslor. Om killar sa aj när de gjorde illa sig, skrek någon att de var bög.

Vad var din strategi för att klara dig under de åren då du var mobbad?

-När man är fråntagen det andra, det sociala, så fanns fantasin där som hjälp. Jag låtsades att jag tillhörde en annan värld, jag tänkte på mina mobbare som troll eller seriefigurer. Jag var i ett stort behov av fantasin och det är lätt att fördöma en sådan flyktplan, särskilt när barn börjar bli äldre. Sen vet jag inte varför, men jag slutade aldrig hoppas att det skulle bli bra. När man tappar hoppet tror jag att det blir svårare. Men jag tror att det är svårt att ta hoppet från ett barn. Jag tror att det är svårare än att ta hoppet från en vuxen. Och det är en grej att pappa och mamma säger att du är värdefull, men så går du till skolan och där får du stryk och blir doppad i toan. Då är det inte så lätt att känna sig värdefull. Så det är viktigt att få behålla något lite rum inom sig själv där det får lov att vara sant, att du är värdefull.

Hur var vuxenvärlden och vad har du tänkt kring skolpersonalens roll från din tid som mobbad?

-En gång blev jag jagad av några killar med en spruta, som de sa att det var aids i, som de skulle sticka mig med. När jag berättade det för en lärare sa hon att hon ”inte ville höra skvaller”. Jag fick också höra: ”man är alltid två om en konflikt, fråga dem vad de tycker att du har gjort. Prata med dem”. Det var nog obekvämt för vuxenvärlden att se. En gång blev jag insparkad i ett element. Då hade jag pratat med en kompis mamma som sa: ”om du inte trivs i skolan, gå från skolan”. Så då gick jag till biblioteket där min pappa jobbade. Sen sa jag till min mamma att hon skulle ringa till skolan och säga att jag var död. Det ville hon inte, men jag var hemma i tre dagar och sedan ringde rektorn och sa: ”Vi vill inte förlora Henrik”. Efter det fick jag ett musikstipendium på femhundra kronor för att jag spelade fiol, som jag fick ta emot medan mobbarna ropade ”är du stöddig, Ståhl?”. Så det var skolans antimobbningsåtgärd, att ge mig ett stipendium. Det fanns inga åtgärdsplaner eller någon som pratade om mobbning då. De hade inte kompetens att ta hand om det som hände. Det svåraste är vuxna som såg men inte gjorde något. På rasterna brukade jag sätta mig bredvid lärarrummet för där var det aldrig några elever. Där satt jag i trappan, bara satt där. När jag spelade pjäsen på min gamla skola var det en lärare som sa efteråt: ”Vi såg ju alltid att du satt där i trappen men vi fattade ju inte att det var så”. Men varför frågade ni aldrig då? Eller rättare sagt, det var ju folk som frågade, jag var ju inte hemlig. Jag berättade alltid vad som hände med mig. Det var klart att de såg vad jag gick igenom. Inte vet jag, det kanske till och med fanns ett sorts förakt för den svaga jäveln som de kanske tyckte att jag var? På senare år har jag börjat känna mig mer arg på hur det hanterades av vuxenvärlden. Jag mår ju bra idag, men det finns ju många som inte är skådespelare och skriver pjäser om sina liv, personer som går runt och behöver behandla det i hela sina liv.

 

Hej! På friends.se använder vi cookies för att användarupplevelsen ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Mer om cookies

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close