Helvetets portar

När jag gick in genom Helvetets portar en augustidag 1971 visste jag inte vad Helvetet var. Jag kommer från Rökå, som hade en liten byaskola ett par mil utanför Malå, där centralskolan fanns. Där allt var som det skulle, man var uppväxt där, kände alla, visste allt, en trygghet som gjorde att man kunde somna på kvällen och vakna till en ny fantastisk dag, gå till skolan eller springa ut och leka.

december 22, 2021

Utan att fördenskull skryta kan jag berätta att jag hade väldigt lätt för att lära, jag tyckte om skolan, att lära om allt nytt. Att få beröm från lärare och föräldrar gjorde att det kändes ännu bättre. När jag var liten sa pappa en gång, du skulle bli polis, köra upp polisbilen på uppfarten framför huset, jag tror att han skulle ha varit stolt över mig om jag blivit polis.

Men så kom då den dagen då mellanstadiet tog slut. Ett nytt kapitel skulle börja i mitt liv. Med spänning såg man fram mot att få börja på högstadiet, 7:an på centralskolan i Malå, allt man hört om den från äldre kamrater och syskon. 13 år är en spännande ålder, det kan nog alla intyga. Man utvecklas och präglas för livet, man formas till den som man skall vara som vuxen.

Jag visste inte vad mobbing var, ja visst råkade man i luven på varandra i låg- och mellan stadiet, men mobbing… Det tog fart redan dom första veckorna, speciellt en kille som jag kände sedan tidigare var drivande och allt eftersom mitt självförtroende dalade tillkom många fler, dom tyckte nog att det var en kul del av deras skoldag, jag hörde tex en dag en som sa ”kom så går vi ner och mobbar Glenn” och det gjorde dom.

En dag när vi skulle samlas i aulan satt jag på fönsterbrädan och skulle vänta tills alla gått in för att då kunna slinka in och sätta mig någonstans avsides. Då kom killen som var drivande i det ofattbara som hände och med ett leende sa han att ”nu är det väl inte så roligt längre” han hade rätt, det var inte så roligt i skolan längre. Skolan hade förvandlats till Helvetets förgård.

Jag skulle kunna berätta fasansfulla saker om det som hände, tex hur jag fick skulden av lärarna när något hände, stå hos rektorn och va skyldig när någon sa att det var jag, fast det inte var jag. Hur dagarna förflöt, när man försökte hålla sig undan plågoandarna. När dom gömde läroböckerna, skrattade åt mig, lögnerna, flinen. Dvs. dom dagar jag inte kunde fly, skolka eller va sjuk. Jag vandrade som 13-14 åring i dödens dalgång, jag var en av dom unga som ville ta sitt liv.

Nu snart 50 år senare blickar jag tillbaks på mitt liv. Såren som min själ var full av har läkt, blivit ärr och bleknat men inte försvunnit, dom kommer aldrig att försvinna helt, det vet jag, men jag har lärt mig att leva med dom. Så ni som undrar varför jag inte varit särskilt social av mig i olika sammanhang kanske förstår vad som ligger bakom det. En sak har mig livet lärt, gör aldrig en medmänniska illa, du förstår inte konsekvenserna av det.

Berättelse skickad till Friends Råd och stöd