Berättelser om mobbning

Friends möter varje dag människor med erfarenhet av mobbning och trakasserier. Här har vi samlat några av deras berättelser.

“Alla på skolan visste vad som pågick”

Jag minns hur ni mobbade mig.
Jag minns klumpen jag hade i magen varje gång jag var på väg till skolan.
Jag minns när ni hängde ut mig med namn och bild på internet.
Jag minns allt ni sa till mig, allt ni gjorde mot mig och allt som ni utsatte mig för. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.

Läs Lottas berättelse

“Det är så fruktansvärt hemskt när ens barn mår dåligt. Det gör så otroligt ont i en.”

/Ulrika, Lottas mamma

Lotta blev utsatt för mobbning

Lottas brev till dig som är eller har varit utsatt för mobbning

Älskade barn.
Vem du än är och vart du än är så vill jag att du ska lyssna på mig och lita på mig.
Jag vill att du ska lita på mig när jag säger att det kommer blir bättre.
Jag vet att det inte känns så just nu, men snälla, jag vill att du litar på mig.
Oavsett vad du blir eller har blivit utsatt för så måste du förstå att det aldrig någonsin är ditt fel. Det är personen eller personerna som har utsatt dig som har gjort fel.
Det spelar ingen roll vad dom säger till dig, det är inte dig det är fel på.
Du ska aldrig någonsin ändra på dig för att andra säger det till dig eller för att du vill vara som dom. För du är perfekt. Precis som du är.

“Jag hade som mantra att jag när som helst kunde ta livet av mig”

– Den smått leende tjejen på bilden, det är jag. Jag var 14 år och bakom leendet så var jag allt annat än glad, men jag log ändå. Jag log för att dölja hur jag mådde. Jag trodde att allt var mitt fel, att jag förtjänade att bli mobbad och jag skämdes så mycket över mig själv. Nu är jag trött på att skämmas.

Den här texten var aldrig tänkt att visas för någon men nu vill jag berätta min historia.

Läs Josefins berättelse

 

Josefin blev mobbad mobbning

Josefins mamma och pappa

“Vi försökte ta kontakt med rektor och lärare. De sa rakt ut att det var oss och henne det var fel på, inte skolan och barnen som utsatte henne. Hon gick till skolan varje dag trots att det var ett plågeri. Ibland önskar jag att hon hade vägrat. Kanske hade skolan reagerat då.

Vår dotter mådde fruktansvärt dåligt. Hon tyckte inte att hon var värd något och det blev ett självplågeri. Det är först nu hon har släppt skammen.”

”Känslan av maktlöshet finns med mig än i dag”

År 2018 gjordes sammanlagt 845 anmälningar om våld och hot i skolan till Arbetsmiljöverket, vilket då var den högsta siffran på fem år. Jag ångrar i dag att jag som elvaåring inte gjorde just en sådan anmälan.

Läs Jennifers krönika

Jennifers tips

1. Agera löpande. Ha regelbundna uppföljningar och utvärdera med eleven hur allt utvecklas även flera månader efter att en specifik mobbningsincident inträffat.
2. Säkerställ att eleven har tillgång till en kurator eller psykolog där eleven får den professionella hjälp som kan behövas.
3. Ge lärare utbildning i att uppmärksamma tecken på mobbning och tecken på psykisk ohälsa hos elever.

“Blickarna de gav, orden de sa och sättet de stängde mig ute på gjorde så ont”

–Under mina tio år i grundskolan var det sällan jag inte kände av den där klumpen i min mage som växte sig större för varje dag som gick. Så fort jag kom hem bröt jag ihop, varje dag, i tio år. Tårarna rann och jag kände mig så misslyckad, som om allt det de sa till mig stämde.

Läs Agnes historia

en bild på agnes från när hon var barn

Berättelser från Arenans barn

 

bronsskulptur föreställande ett barn i ett utsatt ögonblick

 

Varje år utsätts 60 000 barn och ungdomar för mobbning. Tillsammans skulle de fylla hela Friends Arena.

För att belysa detta uppförde Swedbank, i samarbete med Friends, ett unikt konstverk på Friends Arena bestående av 25 bronsskulpturer. Precis som namnet på arenan är skulpturerna en evig påminnelse om att inget barn ska behöva utsättas för kränkningar eller mobbning.

I projektet uppmanade vi alla som har erfarenhet av mobbning att dela sin berättelse. Här är ett urval av dessa berättelser.

Om att inte få hjälp

”Jag var 6 år när det började. Det pågick i 6 år och lärarna på skolan gjorde ingenting. Att varje dag bli skrattad åt, bli kränkt och bli ignorerad av de andra i klassen som inte var mobbare. Att det ska behöva gå till den punkt att man vill ta sitt liv för att folk ska förstå hur illa det är. Jag hoppas inga barn ska få uppleva det jag fick göra.”

”Det värsta var ändå att mina lärare visste om det men fortfarande valde att stå vid mina mobbares sida eftersom jag inte hade ett svenskt efternamn. Men jag hade ju ljusa ögon & ljust hår så varför just jag? Ända sen första klass till 5:e så har jag alltid ansetts som den stora och fula tjejen i både skolan och klassen, och alla fortsatte säga samma ord varje dag.”

 

”Jag är arg på min omgivning. Ingen bryr sig. Jag blir inte ofta arg men när jag blir det så får jag utbrott. En kille i min skola hänger efter hela tiden han låter inte mig eller min kropp vara! Vill inte oroa pappa men samtidigt bildas en allt större klump i magen. Vill bar skrika HALLÅ, ÄR NI BLINDA ELLER (det är inget fel att vara blind)”

 

”Jag började på dagis när jag var 1 år. Andra dagen började jag bli mobbad och ingen lärare gjorde något inte rektorn och vi gick till Bris och BUP men fick ingen hjälp ändå… Nu är jag 14 år och blir fortfarande mobbad och har bytt skola tre gånger jag har tröttnat och orkar inte leva längre eller fortsätta kämpa…”

 

”Jag började bli mobbad i fjärde klass, av killarna i klassen samt några från andra klasser. De knuffade mig, gapskrattade när jag sa fel, och spred rykten. Tjejerna började mobba i sjuan. De sprang ifrån mig på rasterna, ignorerade mig när jag pratade, och pratade om mig som om jag inte var där. Lärarna och skolkuratorn sa bara att jag var blyg och måste våga lära känna dem.”

 

”Under hela sexan i grundskolan blev jag mobbad. Jag var hästen i klassen på grund av min längd. Till slut hade jag inte ens mina vänner jag kunde vända mig till. De vände mig ryggen och började även dom mobba mig. Lärarna kunde man se skratta lite när eleverna började kalla mig häst. Jag hade ingen.. Tillslut flyttade mamma mig till en annan skola. Det bästa hon kunde gjort.”

Om sår som aldrig läker

”Jag blev utfryst och ansågs som ett märkligt barn. Jag fick vara med när någon var sjuk, tills den som var sjuk blev frisk igen, då återgick allt till att jag inte fanns längre. Jag ville inte vara i skolan, hade ofta ont i magen och huvudet. Min skolgång har förstört så mycket, jag är helt oförmögen att skaffa mig vänner. Jag är än idag ensam och känner mig ofta fel. Det är mig det är fel på.”

”Jag blev mobbad redan i förskolan. I min klass i förskolan var jag mest för mig själv, och det va 5-6 killar som varje rast sparkade på mig och slog ner mig. Jag var 6 år och kunde inte göra något.  VÅGADE inte säga något om det. Jag är idag 25 år och kan fortfarande minnas det som om det vore igår.”

 

”Jag är idag 25 år gammal men allt som plågade mig i hela grundskolan lever kvar i mig än idag. Jag blev hånad, jag blev knuffad, jag blev sparkad och jag blev spottad på. ’Tunnan’. ’Tunnan,  hon var så tjock och fet, hon var så ful att man ville spy.’
När man hör en sak för många gånger börjar man tro på det. Jag möter dem på stan ibland och hoppas att jag en dag kommer ifrån den här jävla staden.”

 

”Det började i lekis. Jag var rund sen jag föddes. Fick alltid höra av människor i skolan hur fet och äcklig jag var. Det håller på från lekis till jag började sjuan. Då träffade jag en go vän som lärde mig att: bry dej inte om att bli arg då är det inte kul längre. Det hjälpte mig men det sitter hårt i hjärtat än idag, idag är jag 42 år.”

 

”Jag mobbades under 7 års tid. Det bröt ner mig totalt, jag hade konstant ont i magen och fick magkatarr som 11-åring. Blev deprimerad och självmordsbenägen innan 12, jag har lidit av depression och panikångest i 15-18 års tid. ”

Om ensamhet och utsatthet

”Det började när jag gick i femte klass. Jag blev utfryst fick inte vara med, satt ensam på lektionerna och var själv på rasterna. Sen dess har jag haft självmordstankar och har även försökt tagit livet av mig. Har haft självskadebeteende och gått på BUP samt ätit antidepressiva tabletter. Det värsta är att jag fortfarande blir utfryst och jag går i 8:an. Men ingen vet varför jag mår psykiskt dåligt.”

” Jag var ensam, förstörd och fienden tvekade ändå inte, de var som gamar och de lärare som såg på vände till slut och gick. Mobbingen har hemsökt mig i många aspekter av livet då jag alltid varit annorlunda. Barn som vuxna, människan kommer alltid vara ett grymt släkte.”

 

”När jag gick i lågstadiet började en tjej i min klass. Hon valde ut mig som sitt offer, och låtsades vara min vän. Hon manipulerade mig och jag fick aldrig umgås med mina andra vänner. En dag stod vi ute och lekte, och hon berättade för mig att hon bara hade låtsats vara min vän, så att hon kunde få reda på alla mina hemligheter och sprida dem vidare till klassen. Det gör ont än idag.”

 

”Varje dag återvände jag till skolan med en klump i halsen. Jag vela verkligen inte gå dit. Varje rast låste jag in mig på toaletten och grät tills rasten var slut och det var dags för nästa lektion. Efter lunchrasten gick jag till min ryggsäck och tog fram en oanvänd tandborste, låste in mig på toaletten och försökte att trycka ner den i halsen och spy upp maten men det kom bara en massa saliv.”

 

”När jag var liten blev jag mobbad för att jag hade glasögon, för att jag hade ett utslag som jag fick på ansiktet när det började bli varmt, för att jag var lite större än andra flickor i min ålder och för att mina öron växte snabbare än andras. “Kossa”. “Dumbo”. “Ful”. ”

 

”Jag förstod nog aldrig riktigt varför jag blev mobbad, var det för att jag skelade? För att jag gick om en klass? För att jag gick specialklass ett år? För att jag sen fick acne? Var jag konstig? Korkad? Allt? Jag slutade titta folk i ögonen för att jag inte vågade möta deras blick som brände i mig. Det resulterade i social ångest och en känsla av utanförskap och total ensamhet och värdelöshet.”

 

”Jag var klassens hackkyckling hela mellanstadiet. Varför? Frågar folk ibland. Än idag har jag inte svaret. När jag försökte äta pratade de om äckliga saker tills jag fick kväljningar. När jag envisades med att vara med och leka ryska posten på skoldiscot pekades jag ut till killen bakom dörren, så att alla kunde skratta och göra kräkljud.”

 

”Jag vart helt isolerad av min klass. Man sa öppet att jag luktade eller att ingen ville jobba med mig i grupparbeten. Mitt framför lärare som inte gjorde något. Det värsta va nog att när de coola var borta så var jag ok att vara med.”

 

”Första gången jag blev mobbad, var jag 7 år. Äldre barn (11 och 12-åringar) spottade på mig och kallade mig tjockis och lipsill. I högstadiet blev jag kallad ful och äcklig. På gymnasiet blev jag utfryst.”

 

”Jävla zigenare” ”Hora” ”Döda dig själv istället” ”Fetto”. Är detta vad en 12-åring borde få höra varje dag? Idag, 3 år efter att ha varit mobbad i 2 år, lider jag av panikångest och socialfobi.”

Om våld och sexuella trakasserier

”Varje dag får jag höra hora, fucktjej och mycket mer. Bara vetskapen om att detta händer gör mig ledsen. Jag kommer särskilt ihåg de gånger jag kommit hem med blåtiror och bara sagt att jag trillat. Detta är nu en del av min vardag. De har sagt detta sen jag var 8 och nu är jag 12. Men min största dröm är att inte vara oroad och med en klump i magen varje gång jag ska till skolan.”

”Jag har inga vänner, ingen bryr sig om mig ingen vill vara min vän så har det varigt i 7 års tid det började i lekis nu är det som värst. Jag blir slagen och retad men ingen bryr sig. Lärarna bryr sig inte jag blir nerbrottad av killarna och tjejerna slår mig. Jag är aldrig fri från skador jag hatar skolan jag vill ta livet av mig men jag kämpar varje dag! Fortsätt kämpa för du kan. Har inga vänner som förstår mig på mitt sätt?”

 

”Jag var endast 5 år gammal när det började. Jag blev hotad av en 6 år äldre kille som jagade mig runt på skolgården, kallade mig glåpord för mina glasögon som jag efter det aldrig tog på mig igen, och hotade med att klippa av mitt långa hår. Varje dag var jag rädd för att gå till skolan och låtsades ofta vara hemma från skolan, trots att jag älskade att lära mig saker. Detta pågick i 3 år.”

 

”När jag gick i 4:an såg en kille mig byta om efter gympan. Dagen efter pratade hela klassen om att jag inte hade några bröst – och retade mig. Redan i 4:an förväntades jag vara på ett visst sätt. Inget barn ska skämmas över sin kropp! Idag är jag 24 och vet att alla kroppar är fina.”

 

”Den nästan dagliga mobbningen kunde va luffarbarn, fattigunge, heffaklump, fetto, BH-barn, mensunge, stökunge m.m. Skolkade mellanhögstadiet och fick stryk hemma av pappa och bror. Jag skulle lära mig att vara normal som alla andra. Samtidigt som min pappa rörde min kropp, som alla retade mig för. Vi var fattiga och jag blev retad för omoderna kläder.”

 

”Min lärare tog på mig. Och det gjorde att mina kompisar håller sig ifrån mig. Läraren förstörde mitt liv ingen vill va med mig p.g.a det och rektorn gör inget åt saken.”

 

”Jag var 7 år, första gången jag fick höra att jag inte dög. Att jag var ful, tjock och för äcklig för att leva. Jag blev slagen i skolan, och när jag slog tillbaka så var jag ett ”jävla ADHD-barn”. Jag lärde mig att acceptera att mitt värde var lägre än alla andras. Jag försökte ta livet av mig första gången när jag var 10 år.”

 

”När jag gick i sjätteklass blev jag mobbad. Det var slag, hot, skällsord och jag blev upptryckt mot väggen varje dag och spottad på i ansiktet. Jag var 11-12 år. Jag började dricka alkohol när detta hände, blev beroende av cigaretter och testade droger, skar mig själv i armen. Vart var lärarna när detta hände? Alla såg. Ingen agerade. Idag flera år efter är jag fortfarande deprimerad.”