”Det jag var med om har satt djupa spår”

Ibland mår jag bra och ibland mår jag inte bra. Men som oftast mår jag inte bra. Om en vecka fyller jag 22 år. Min jobbigaste period i skolan var högstadiet. Det är alltså cirka 8 år sedan. De sakerna som hände under högstadiet påverkar mig fortfarande och kommer antagligen alltid påverka mig.

februari 2, 2021

När jag började sjuan hade jag två kompisar som båda hamnade i min klass. En av dem hade jag gått i samma skola som sedan dagis och den andra hade jag träffat när vi börjat läsa språk i 6:an. Allt gick bra första halvåret. Sen började jag bli utfryst. Ibland fick jag vara med och ibland inte. Allt skedde på deras villkor och jag hade inget att säga till om. I åttan var enda gången jag fick vara med när någon av dem var sjuk. För ingen av dem ville ju vara ensam, så då dög jag.

De kunde till och med säga framför läraren att ”nä vi vill inte sitta med henne” eller ”hon får inte sitta här med oss”. Och det hände ändå inget. Ingen lärare sa något. Jag hade som tur var två personer i en annan klass som jag kände tillhörighet med. Men eftersom de inte gick i min klass och våra scheman ofta inte stämde så började jag skolka mycket. Men inte ens då reagerade någon. Min mamma fick inte veta att jag inte var på lektionen. Det kom aldrig fram.

Medan detta pågick i skolan började några killar skriva till mig. Jag visste precis vilka det var som skrev. De använde Facebook så allt finns fortfarande sparat. De skrev sexuella trakasserier till mig under flera år. Det var framför allt två killar som var äldre än jag och gick i samma skola. Det kunde vara oskyldiga kommentarer som ”hej <3” eller ”snygging”. När de först skrev så blev jag bara väldigt glad eftersom jag var så ensam i skolan, glad över att någon brydde sig och kunde tycka om mig. Det var alltid någon som skrev att de var kär i mig. Men de drev verkligen med mig. Ibland skrev de grövre saker som ”Hej bby <3 hur mår du saknar att skriva med dej kan inte du komma till min skola så jag kan få mej en redig avsugning på våran toalett i omklädningsrummet? Snälla ber dej vill se din håriga korviga mus också pusshej så länge!!!<3”.

Och sedan när jag insåg att de inte menade vad de sa blev jag väldigt sårad och arg. Jag skrev väldigt dumma saker tillbaka. Sedan kom äntligen tiden då jag inte brydde mig. Jag anmälde aldrig detta vilket jag ångrar idag. Till slut var det en lärare som såg. Någon som vågade agera genom att fråga hur jag mådde, en som fick reda på hur det stod till. Det är något som är så enkelt att göra. Att bara visa att man ser någon. Inför nian fick jag tack vare denna lärare möjlighet att byta klass till den med mina kompisar.

Det jag var med om har satt djupa spår, bland annat genom att jag inte har tillit till folk. Jag litar inte på att folk kan tycka om mig på riktigt för det kan ju lika gärna vara ett skämt som det de där killarna gjorde. Det tog mig över två år att lita helt på att min kille älskade mig när han sa det.

Jag har berättat min historia många gånger så det är inget jag döljer. När man pratar öppet om saker så kommenterar folk. En av de kommentarer som satt sig hårdast är ”Vad löjlig hon är, det finns så många som haft det så mycket värre”. Detta är sant. Det finns många som haft det mycket värre än jag. Jag har inte heller sagt att jag har haft det värst. Men jag vill lyfta min historia för att visa att du inte behöver ha haft det värst för att ha varit utsatt för mobbning, även de små sakerna räknas.
Allas historia är viktig.

Elin Abelsson

Tillbaka till berättelserna